Den här dagen är det exakt femtio år sedan en människa för första gången satte ned sin fot månen. Den här dagen är det femtio år sedan den amerikanske astronauten Neil Armstrong klev ner för månlandarens trappa, ut på den månslätt som bär namnet Stillhetens hav och med det steget satte det första mänskliga fotavtrycket på en annan himlakropp än jorden.
Det avtrycket markerar än idag den yttersta punkt utanför jorden som mänskligheten har nått, och man skulle faktiskt kunna beskriva det som den i vart fall provisoriska ändpunkten av en lång epok fylld av upptäckter.
Ur ett europeiskt perspektiv är det en historia som tar sin början med Marco Polos resor österut längs Sidenvägen, fortsätter med Columbus atlantfärder och efter det enbart eskalerar ända tills upptäckandet till slut förvandlas till ett ändamål i sig självt; det fanns ingen praktisk nytta i att bli först på Sydpolen, ändå firades Roald Amundsen som en hjälte när han kom hem. Han hade helt enkelt sprängt en ny gräns, och kommit till en plats som ingen varit på förut.
I verkligheten har upptäckterna aldrig upphört – de har tvärtom accelererat hela tiden sedan månlandningarna år 1969. Med partikelacceleratorer som den som just nu byggs i Lund upptäcker man materiens minsta beståndsdelar, och med satelliter som bland annat skjuts upp från Esrange i Kiruna fortsätter vi att speja ut i universum och ta reda på mer.
Men om någonting upphört, så är det inte en vetenskaplig utveckling utan snarare ett narrativ. Det fanns en berättelse om hur människan hela tiden rörde sig vidare och utåt, till bokstavligt talat allt mer extrema platser. Nu befinner vi oss i en epok där i vart fall de fysiska upptäcktsfärderna tycks ligga bakom oss.
Det är också en berättelse om moderniteten som har tagit slut. Dagens teknologi är oändligt mycket mer avancerad än sextiotalets – ändå har rymdfararna i våra filmer nästan alltid dräkter med snitt från den tiden. Det är ironiskt om man tänker på det – men framtiden gestaltar vi med hjälp av en epok som var slut redan innan stora delar av dagens biopublik fötts.
I ljuset av det är det kanske inte så konstigt att månlandningarna fortsätter att fungera som inspiration för vår tid. En av förra årets mest uppmärksammade filmer handlade om just Neil Armstrong, och en av 2000-talets i mitt tycke allra bästa svenska böcker, Tredje flykthastigheten av Lotta Lotass, handlar om de första sovjetiska kosmonauternas väg ut i rymden.
Idag finns det miljardärer som finansierar sina egna rymdfärder, och det är talande att en del av den amerikanska rymdstyrelsen NASA:s nya inriktning under president Donald Trump är att återigen sätta människor på just månen – gör Amerika stort igen, och upptäck något som redan har upptäckts förut; det är nostalgi i dess renaste form.
Och kanske borde vi ta femtioårsjubileet som en signal på att det är tid att fira något annat än månlandningar nu. Berättelsen om ett gradvis upptäckande och erövrande av världen var aldrig oproblematisk, och vår planet tycks just nu säga oss att det är dags att fundera på hur vi ska lära oss att leva på ett hållbart sätt här.
I en av sina allra vackraste dikter, Sundbybergsprologen, skriver Ragnar Thoursie: ”Människan, ej månen, är alltings mått vid Bällstaviken.” Det kan vi kanske lära oss av, och kanske klarar vi oss också utan upptäckarmyten som krycka nu. Vem vet – kanske kan vi till och med upptäcka en framtid som inte har femtio år på nacken redan?