Anspråkslös, självkritisk och familjekär … Det är så han framstår, Tage Erlander, vår längste statsminister, i sina dagböcker. (Utgivningen är med höstens volym, den femtonde, framme vid åren1966-67 och närmar sig målsnöret.)
En sympatisk politiker som vid sidan av ett hårt dagsprogram också hinner odla kulturella intressen och grubbla över partiets fortsatta väg.
Men så var det detta med kvinnorna… Kvinnor i politiken. På det området kan ingen kalla honom särskilt framsynt. Bara en man av sin tid. Politik var fortfarande en syssla för män. Och att bana väg för fler kvinnor i politiken låg inte i tiden. Till varannan damernas var det långt.
Visserligen var det Erlander som 1947 gjorde Karin Kock till minister. Första kvinna i en svensk regering. Den äran kan ingen frånta honom, även om det sen är mest missnöje med henne som pyser ut via dagboken.
Inte heller med nästa kvinnliga minister, Ulla Lindström – efter Hildur Nygrens korta gästspel - blir han någonsin riktigt nöjd. Det är alla möjliga fel på ”Ulla” som han familjärt benämner henne. Och mer än en kvinna är det aldrig tal om under hela 1950-talet.
När Ulla Lindström 1966 tröttnar efter tolv år är dock tiden så långt gången att det går att tänka sig två kvinnor i regeringen. Alva Myrdal är given. Men vem mer?
Det är nästan dråpligt att följa hur Erlander och männen runt honom sliter sitt hår för att komma på någon kvinna som de anser kompetent nog.
Inga Thorson är ju otänkbar: För ”besvärlig”. Andra med lång och trogen tjänst för partiet anses olämpliga av andra (svep)skäl.
Den man till slut stannar för är Camilla Odhnoff. Botaniker från Lund, politiskt helt oprövad. Utnämningen tog Sverige med total överraskning och framstår som en gåta än i dag. Erlanders inledande belåtenhet övergår också i allt större betänkligheter: Camilla var nog ingen lyckad chansning…
På ett ställe ifrågasätter han rentav om hon ”kan vara riktigt klok.”
Märkligt nog ska hon ändå bli kvar som familjeminister ända till 1973. I sex år. Som politiker blir hon aldrig framgångsrik. I historieböckerna är hon mer inskriven för något annat, som första kvinnan på en landshövdingepost, närmare bestämt i Blekinge.
Men då är den långa epoken Erlander slut. Olof Palme har tagit över, jämställdhet är ett mål och friskare vindar har börjat blåsa.