LO fortsätter att tappa medlemmar. Under 2018 minskade de femton LO-förbunden med sammanlagt 16 600 medlemmar.
Det innebär att LO:s medlemssiffra nu är nere i 1 425 286 medlemmar.
Det är en nedgång som är oroande inte bara för facket utan hela den svenska arbetsmarknadsmodellen.
En hög facklig organisationsgrad är grundläggande för att dagens kollektivavtalssystem och förhandlingsordning ska fungera. Många medlemmar gör att facket blir representativa för arbetstagarna och stärker legitimiteten för kollektivavtalen.
Under en följd av år har emellertid den fackliga organisationsgraden i Sverige pekat nedåt.
Toppåret 1994 var hela 83 procent av alla anställda var med i facket. Men bland tjänstemän är organisationsgraden nu nere i 73 procent och hos arbetare har siffran sjunkit till 61 procent.
Det är siffror som innebär att den svenska fackföreningsrörelsen fortfarande har en unik styrka i ett internationellt perspektiv, vilket bevisligen är bra för både löntagarna och näringslivet.
Handslagen mellan fack och arbetsgivare medverkar till ordning och reda på arbetsmarknaden, höjda reallöner för de anställda och stärkt konkurrenskraft för företagen.
Men vad händer om organisationsgraden fortsätter att sjunka och så småningom hamnar en bit under 50 procent? Vilken legitimitet och folklig förankring ger det åt kollektivavtalen?
I farans riktning ligger att det blir mer oro, konflikter och huggsexor. Något som i så fall skadar både näringslivet och svensk ekonomi.
Det finns helt enkelt ett samhällsekonomiskt värde i att löntagarna är organiserade och att det finns starka kollektivavtal som både fack och arbetsgivare skriver under.
”Sverige hör till de länder generellt i hela världen med minst antal konfliktdagar”, påpekar Per Ewaldsson, Medlingsinstitutets jurist, i en TT-intervju 25 januari.
Till exempel har Frankrike – där bara åtta procent av löntagarna är med i facket – en betydligt mer stökig arbetsmarknad.
Vi får hoppas att Sverige slipper uppleva en liknande oro och att facket lyckats vända trenden.
Ett trendbrott kommer dock inte av sig själv. Det krävs hårt fotarbete av alla fackligt aktiva.
Medlemsvärvning och fackligt gräsrotsverksamhet måste vara A och O för vartenda förbund inom LO, TCO och Saco under de närmaste åren.
Det borde finnas förutsättningar att övertyga fler om meningen med den fackliga föreningen. De gamla sanningarna gäller även i det moderna Sverige. Ensam är svag. Tillsammans blir vi starkare.
Organisationsgraden har betydelse för om det blir större aktieutdelningar till ägarna eller bättre villkor för knegarna.
Det spelar roll för löneutvecklingen och fördelningspolitiken om det är 20 eller 80 procent av löntagarna som är med i facket.
Sveriges historia är ett synbart och tydligt bevis.
Starka fack och kollektivavtal – i kombination med en aktiv social reformpolitik – har medverkat till att det växande välståndet kommit fler till del.