Ledare: Meningen med föreningen

Under min färd till LO-kongressen 2012 hamnade jag bredvid en toppchef i ett av Norrbottens största företag under tågresan mellan Arlanda och Stockholm.

Jag berättade vart jag var på väg.

Han – en man med lång erfarenhet av att stå på arbetsgivarsidan – brast ut i en lovsång över starka fackföreningar.

”Det sämsta har varit när jag mött ett svagt fack”, sa han.

Han ansåg att det var värdefullt med en pålitlig motpart och ordentliga avtal mellan fack och arbetsgivare.

Företagen får fasta spelregler och ramar. Arbetsgivaren kan lita på handslaget med den fackliga representanten och innehållet i ingångna överenskommelser.

Det är argument som hörs alltför sällan från näringslivets företrädare. Men de är inte mindre viktiga för det.

De historiska uppgörelserna mellan fack och arbetsgivare (Saltsjöbadsavtalet 1936 och Industriavtalet 1997) har stärkt Sverige.

Den konstruktiva dialogen mellan företagsledningarna och deras anställda har varit en konkurrensfördel för Sverige.

Därför bör inte bara fackets företrädare vara oroade om organisationsgraden sjunker. Det påverkar hela den svenska modellen.

Vad händer om organisationsgraden sjunker under 50 procent? Vilken legitimitet och folklig förankring ger det åt kollektivavtalen?

Risken är att det blir mer oro, konflikter och huggsexor. Något som även skadar näringslivets konkurrenskraft och svensk ekonomi.

Det finns helt enkelt ett samhällsekonomiskt värde i att löntagarna är organiserade och att det finns kollektivavtal som både fack och arbetsgivare skrivit under.

I dag är ungefär 64 procent av de svenska arbetarna med i facket. Det är en internationellt mycket hög siffra.

Under 2015 ökade dessutom LO:s medlemssiffra för första gången på 20 år.

Men LO:s medlemsförbund kan aldrig ta sina medlemmar för givna. Turbulensen i fackförbundet Kommunal visar hur snabbt ett förtroendekapital kan devalveras.

Jämfört med tjänstemännen finns också att göra för LO-förbunden. ­Organisationsgraden bland arbetare är numera lägre än bland tjänstemännen.

TCO-förbunden organiserar ungefär 74 procent av alla tjänstemän, alltså nästan tio procentenheter mer än LO-facken.

Därför kan ingen facklig företrädare luta sig tillbaka och rulla tummarna. Medlemsvärvning och fackligt gräsrotsarbete måste alltid stå högst på dagordningen.

Det saknas inte argument för det fackliga medlemskapet. Meningen med föreningen är klar och tydlig. Fler medlemmar ger facket ökad makt och större möjligheter att förbättra villkoren för sina medlemmar.

Sveriges omvandling från fattigsamhälle till välfärdsnation är bevis nog. Starka fackföreningar, i kombination med en aktiv social reformpolitik, har medverkat till att det växande välståndet kommit fler till del.

Reallöner och levnadsstandard har ökat för folkflertalet. Socialförsäkringarna har byggts ut. God utbildning och sjukvård har blivit en allemansrätt.

Fortfarande finns orättvisor i det svenska samhället. Men starka fack medverkar till att fler får del av tillväxten. Fler individer får chansen att växa och utvecklas.

Det visar vägen även för framtiden. Det spelar roll för utvecklingen och fördelningspolitiken om det är 20 eller 80 procent av löntagarna som är med i facket.

Det är bara att jämföra med länder som har svagare och mer splittrade fack.

Organisationsgraden har betydelse för om det blir större aktieutdelningar till aktieägarna eller bättre villkor för knegarna.

Den gamla fackliga sanningen gäller även i det nya Sverige. Ensam är svag. Tillsammans blir vi starkare.

Det får vi inte glömma mitt i besvikelsen över de misshälligheter som uppdagats under granskningen av Kommunalarbetareförbundet

För att använda Joe Hills klassiska ord: ”Sörj inte, organisera er!”

Kommunalskandalen borde leda till ökat – inte minskat – fackligt engagemang.