Winston Churchill (Storbritanniens premiärminister (1940–1945 och 1951–1955) var en av de första som efterlyste ”ett slags Europas förenta stater”.
Efter andra världskriget såg segraren Churchill ett enat Europa som en garant för freden. Hans mål var att utrota nationalism och krigshets en gång för alla.
Han formulerade sina slutsatser i ett tal på universitetet i Zürich 1946:
”Det finns en utväg som på ett par år skulle göra hela Europa fritt och lyckligt. Det är att återskapa den europeiska familjen, eller så mycket av den som vi kan, och att ge den en konstruktion under vilken den kan leva i fred, i säkerhet och i frihet. Vi måste bygga upp ett slags Europas förenta stater.”
Europa skulle undvika att göra om samma misstag som efter första världskriget – Versaillesfreden med enorma krigsskadestånd för Tyskland, som födde och gödde revanschism, politisk extremism, Hitler och till sist ett nytt europeiskt storkrig.
Churchill och andra kloka statsmän ville istället att forna fiender skulle samlas och samsas inom ramen för ett fördjupat europeiskt samarbete.
Churchills tal blev startskottet för den gemenskap som vi idag känner som EU, Europeiska unionen.
Den 9 maj 1950 presenterade den franske utrikesministern med det tyskklingande namnet Robert Schuman sin deklaration om en europeisk kol- och stålgemenskap (EKSG).
Filosofin var lika enkel som genialisk. Genom gemensamt beslutsfattande om produktionen av stål och kol – viktiga ingredienser för militär styrka – skulle Europa undvika nya kapprustningar och krig mellan Tyskland och Frankrike.
”Sammanslagningen av kol- och stålproduktionen [...] kommer att förändra framtiden för dessa områden som så länge har ägnat sig åt att producera krigsmateriel som ofta vänts mot dem själva”, löd en central formulering i Schumanplanen.
Till en början anslöt sig sex länder till EKSG: Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland.
Sedan dess har samarbetet fördjupats och breddats. Under decenniernas lopp har EKSG utvecklats till Europeiska unionen med 28 medlemsländer.
Med vissrätt kan det beskrivas som ett av mänsklighetens mest framgångsrika fredsprojekt. 2012 fick EU också Nobels fredspris.
I sin prismotivering framhöll den norska Nobelkommittén EU:s stabiliserande roll som har bidragit till att omforma största delen av Europa från en krigens till en fredens kontinent.
Enligt kommittén är EU:s viktigaste resultat att det har ”bidragit till fred och försoning, demokrati och mänskliga rättigheter”.
Det är den historiska bakgrunden till att det står ”Europadagen” i våra almanackor denna dag 9 maj 2019.
Dagen påminner om EU:s betydelse för fred och ekonomisk utveckling i vår del av världen.
Det har varit bättre att lösa gemensamma europeiska problem i mötesrum i Bryssel och Strasbourg än på blodiga slagfält.
Om detta bör vi också tala under de sjutton dagar som nu återstår till valet till Europaparlamentet 26 maj.
Just nu är det vind i seglen för höger- och vänsterpopulister som talar illa om EU. I en rapport till Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps) konstaterar statsvetarprofessorn Simon Hix att de populistiska, anti-europeiska partierna kan få så mycket som 35–40 procent av rösterna i vårens val.
Det äroroande för EU-tanken och för oss alla.
Historien borde ju ha lärt oss att det inte är inskränkt nationalism som är svaret på Europas problem och utmaningar.
25 april 2016 höll USA:s dåvarande president Barack Obama ett brandtal i Hannover där han påminde om den extremism som en gång slukade Europa och om vilken roll som EU spelat.
”Ni behöver kanske någon som inte är europé för att påminna er om vad ni har åstadkommit”, sa han. ”Ni kan tvista om vilka fotbollsklubbar som är bäst och vem som borde vinna Eurovision Song Contest, men 500 miljoner människor från 28 länder i en union med en gemensam valuta är en av de största politiska och ekonomiska bragderna i modern tid”.
Det är stora ord. Men sådan retorik behövs ibland – icke minst i en tid när mycket står på spel för Europa.