Misstro i väst mot arabisk demokrati

Motståndare till den libyska ledaren Gadhafi samlas utanför den lilla byn Bin Jawwad.

Motståndare till den libyska ledaren Gadhafi samlas utanför den lilla byn Bin Jawwad.

Foto: Kevin Frayer

Politik2011-03-09 06:00
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.

Den arabiska revolutionen har slagit världen med häpnad. I synnerhet då västvärldens ledare, som talat mycket om behovet av demokratiska reformer i Nordafrika och Mellanöstern, men som utan större betänkligheter stött de auktoritära regimer som förtryckt de arabiska folken.

När en rad nationer nu gör sig fria på egen hand, tycks de västliga ledarna ha svårt att känna igen demokratin.

Somliga iakttar en försiktigt avvaktande attityd. Bäst att vänta och se vem som vinner, och få ut de egna medborgarna först. Eller som vår egen utrikesminister, Carl Bildt, uttryckte det i den libyska konflikten: "Det handlar inte om att stödja den ena eller den andra".

Gör det inte? Kan man stå på diktaturens och demokratins sida samtidigt? Och vad säger det om Sveriges och Europas engagemang för frihet och demokrati att vi väger några tusen européers säkerhet mot miljoner libyers och andra afrikaners liv?

Men man skymtar också rena fördomar bakom bristen på engagemang för den arabiska revolutionen. Araber är ju muslimer, somliga till och med islamister.

Vill de verkligen ha frihet och demokrati? Tydligast uttrycktes detta av den italienske utrikesministern, som talade om det befriade området kring Benghazi i Libyen som om det redan var ett islamistiskt emirat, fast det inte finns några förutsättningar för att upprätta ett sådant.

Det finns också en oro för att de nya folkstyrda regeringarna inte ska bli tillräckligt "västvänliga".

I botten ligger förstås omtanke om de europeiska och andra utländska företag som verkar i dessa länder. Andra bekymmer gäller hur de nya regeringarna ska ställa sig till att samarbeta med Europa när det gäller flyktingar, och med framför allt USA när det gäller terrorism.

Det mesta tyder på att dessa farhågor kommer på skam. Det har än så länge inte bränts några amerikanska eller europeiska flaggor på gatorna i Egypten, Jemen eller ens Libyen. Fast det ibland kunde finnas anledning. De unga ofta välutbildade araber som höjt upprorsfanorna ser demokratin i väst som en modell, inte som något som bör bekämpas.

Inte heller verkar de tycka att det är något större fel på utländska företag. Och det blir naturligtvis mycket enklare att ta hand om flyktingar och bekämpa terrorism på ett anständigt sätt inom ramen för öppna demokratiska system. De auktoritära systemen har skapat terrorism och flyktingströmmar, snarare än bidragit till en lösning på dessa problem.