Varför vågar ingen säga att de vill ha makt, varför är det så fult och föraktat?
Processen inför extrakongressen har väckt en hel del tankar.
Jag vill ha makt. För motsatsen till att ha makt är att vara maktlös och det är en av de mest skrämmande känslor som finns. Det viktiga är vad man vill ha makten till. För egen vinnings skull? Eller för att man har en idé som man är villiga att jobba för att samla människor kring.
Jag är ingen Palmeit eller Wigforsskännare, för mig känns politik i hjärtat och är praktik i vardagen.
Socialdemokratin står inför ett antal utmaningar, dels som organisation men också i politikens innehåll. Det sägs att medelklassen måste vinnas. Dock inte genom att sticka upp fingret och känna vart det blåser, om ni frågar mig.
Vi behöver vara lyhörda för de problem som människor har. I dag svarar vi som Hasse gör till Tage, i sketchen med spik i foten, till många som inte tillhör den mest utsatta grupperna. Alltså, att de finns de som har det värre.
Men problemen som två heltidsarbetande medelinkomsttagare i Boden upplever, blir inte mindre för att det finns de som bor i Alby och saknar arbete.
Visst, vi kan alla förstå att det finns människor som har det värre, men alla människor önskar bli hörda och sedda. Och då gäller det att leverera lösningar, inte endast ha fokus på att få de ekonomiska hjulen att snurra.
Utmaningarna i framtiden handlar om att skapa ett samhälle som är hållbart - genom hela livet. Kraven som samhället ställer måste också mötas med lösningar.
I dag ställer regeringen krav om att flytta till arbete men byggande av bostäder hänger inte med. Det ska finnas serviceyrken efter 24/7 men inget fritids på obekväm arbetstid. Du ska arbeta längre än till 65 men arbetsmiljöfrågorna är sopade under mattan, för att bara ta några exempel.
Ökade krav men minskade möjligheter. Det är inte hållbart. Det är cyniskt.
Men det räcker inte att säga att borgerlighetens lösningar är dåliga, Socialdemokratin måste leverera alternativ, inte lägga karbonpapper på borgarnas förslag.
Vi behöver också ta tag i frågorna som skaver. Hur löser vi ambitionen om ökad valfrihet, och vad menar vi med full sysselsättning tex? Och så den lilla frågan om vem vi är till för?
När Socialdemokratin kan leverera tydliga alternativ och svar, kanske vi vågar av med tagelskjortorna, sträck på ryggarna och be om förtroendet att återfå makten.
För makt är inte bara något man tar sig, det är något man får till låns.