Folkpartiet hade sin storhetstid på 1950-talet. Då var Folkpartiet det största borgerliga partiet och partiledaren Bertil Ohlin var den starkaste utmanaren till socialdemokratiske statsministern Tage Erlander.
Men sedan dess har den långsiktiga trenden pekat nedåt.
2002 gjorde emellertid Folkpartiet ett starkt val och bröt kräftgången. FP skrapade ihop 13,3 procent av väljarnas röster och nosade en stund på positionen som största borgerliga parti.
Men uppgången var bara tillfällig. I valen både 2006 och 2010 har FP återigen tappat mark.
I dagens opinionsmätningar ligger FP under sex procent. Det är mer än en halvering jämfört med 2002.
Partiet är visserligen inte lika illa ute som Kristdemokraterna och Centern, som bägge ligger farligt nära fyraprocentsspärren.
Men Folkpartiet har all anledning att ta sig en allvarlig funderare på utvecklingen under Jan Björklunds partiledarskap.
Björklund har varit partiledare sedan 2007 och inte lyckats lyfta sitt parti. De partiaktiva måste rimligen fråga sig om han är rätt man för framtiden.
Om trenden inte bryts kan FP snart vara i samma prekära läge som C och KD.
Det är väl som Tage Erlander sa en gång i tiden: "Socialliberalismen är en skör planta som bäst frodas i hägnet av starka socialdemokratiska regeringar."
Klart är i alla fall att FP tappat massor med mark under samarbetsåren med M.