Blocktänkandet har präglat svensk politik ända sedan de borgerliga partierna formerade sin gemensamma allians hemma hos Maud Olofsson i Högfors för snart elva år sedan.
Men det finns alternativ till dagens block.
Vi behöver inte gå långt tillbaka i historien för att hitta goda exempel.
I journalisten Arvid Lagercrantz intervjubok ”Över blockgränsen”, som kom ut 2004, får vi en utförlig redovisning av samarbetet mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet 1995–98.
Huvudpersonerna – Olof Johansson, Göran Persson, Per-Ola Eriksson och Anders Ljunggren – berättar om alla interna samarbetsdiskussioner och beskriver hur de gamla arbetar- och bondepartierna förenades under saneringen av statsbudgeten.
”Jag har många gånger sagt att samarbetsåren 1995–98 var de roligaste åren i min politiska karriär”, säger Per-Ola Eriksson, då centerns talesman i ekonomisk-politiska frågor och gruppledare i riksdagen, senare landshövding i Norrbotten, nu glad pensionär i Gammelstad utanför Luleå.
Det är inte svårt att förstå varför. Under budgetsaneringen enades hårda politiska konkurrenter om gemensamma lösningar.
Per-Ola Eriksson gör ingen hemlighet att han hade mycket svårt för Göran Persson innan samarbetsåren.
När de träffades i samband med en hearing i riksdagshuset 14 juli 1994 tyckte Eriksson att Göran Persson var ”arrogant och mycket stöddig”.
Men bondgrabben från Kälsjärv i Norrbotten och arbetargrabben från Vingåker i Södermanland fann varandra.
Efter valet 1994 bestämde sig centern för att inta en konstruktiv oppositionsroll.
”Att tävla med Moderaterna om att skälla på regeringen kändes inte så meningsfullt”, berättar Per-Ola Eriksson.
Under vintern 1994–95 började det knytas kontakter mellan S-regeringen och centern.
Dåvarande LRF-basen Bo Dockered fungerade som äktenskapsförmedlare och bjöd in Göran Persson och Per-Ola Eriksson till gemensamma frukostar.
Även Olof Johansson och Ingvar Carlsson möttes och samtalade.
Det började växa fram en anda av ansvarstagande och av att konstruktiva lösningar på Sveriges ekonomiska bekymmer.
I riksdagens finansdebatt 7 mars 1995 antydde Per-Ola Eriksson vad som var på gång.
”Återkommande debatter här i kammaren om den politiska skuldbördan gör inte räntebördan lättare för småhusägare, företagare och lågavlönade. Vi måste nu söka långsiktiga lösningar som ger stabilitet och kontinuitet”, sa Eriksson.
En månad senare – noga bestämt 5 april 1995, det vill säga för snart prick 20 år sedan – förelåg en uppgörelse mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna.
Nu fanns en samlad ”front mot ränteterroristerna”, som Aftonbladet skrev i en ledare. Budgetsaneringen hade startat.
Tre år senare kunde Centern och Socialdemokraterna summera resultaten.
De höga räntorna hade pressats ned. Statsbudgeten var i balans. Sysselsättningen och arbetsmarknaden hade tagit fart.
Dessutom hade de gamla trätobröderna Persson och Eriksson blivit bästisar.
Den här tiden känns fjärran när man lyssnar på dagens tuffa debatter mellan Stefan Löfven (S) och Annie Lööf (C).
Det är inte längre samarbetsinviter och gemensamma frukostar.
Men både Löfven och Lööf borde läsa Arvid Lagercrantz bok. Det är inte ödesbestämt att de politiska samarbetsmönstren ska se ut som nu.
Partierna kan faktiskt uträtta en massa positivt om de söker sig utanför de traditionella samarbetsmodellerna.