Mångårige Aftonbladetmedarbetaren Olle Svenning har skrivit en imponerande biografi om Hjalmar Branting (1860–1925), den svenska arbetarrörelsens första stora ledare.
I ”Hövdingen” (Bonniers) får vi följa Branting från vaggan till graven och en gärning som påverkar svensk politik än i dag.
Det är ingen överdrift att Hjalmar Branting spelade en helt avgörande roll för att svensk socialdemokrati blev ett stort – och fortfarande – statsbärande parti.
Branting tog fajten mot den högljudda vänsterradikalismen i sitt parti, de som inspirerats av bolsjevikerna i Ryssland och inte var främmande för att använda våld som metod för att förändra det svenska klassamhället.
Svenning ger åtskilliga exempel på hur Branting tog debatten med revolutionärerna och stod upp för en samhällsomdaning i demokratiska former.
Noterbart är även hur Branting närmade sig näringslivet och började tala ekonomi och handelsavtal med Marcus Wallenberg redan 1917.
”I någon mån förebådade det den samhällskompromiss som under flera decennier bar upp relationerna mellan näringsliv och socialdemokrati”, konstaterar Svenning.
Sådana statsmannaegenskaper bidrog till att göra arbetarepartiet salongsfähigt, accepterat och framgångsrikt.
Branting byggde broar – mellan arbete och kapital, mellan socialdemokrater och liberaler, mellan olika samhällsklasser.
Han stod för samförstånd och kompromisser – inte knutna nävar och revolutionsromantik.
Hjalmar Brantings egna ord i riksdagen 17 december 1918, när han argumenterade för den liberalsocialdemokratiska regeringens rösträttsreform, fungerar fortfarande som ledstjärna:
”Reformer måste växa fram gradvis och med stöd av folkmajoriteten utan att den för den skull isolera oppositionen.”
Det är en utmaning att ta sig an Svennings mäktiga Brantingbok.
Men den känns närmast som obligatorisk läsning för alla som vill förstå hur svensk socialdemokrati blev vad den är i dag.