Vad är grejen med New York egentligen? frågade en kompis när jag postade mitt tjugofemte foto på Facebook.
Jag skulle kunna svara utsikten. När jag skriver det här ser jag solen spegla sig i Empire State Building. Från mitt fönster på våning 48 har jag hela staden under mig. Den är bedövande vacker och den sover verkligen aldrig.
Jag älskar höga hus. Jag vill gärna bo så tätt ihop att jag inte kan undgå att möta mina medmänniskor. På det sättet är jag en otypisk norrbottning. Jag planerar att spendera mitt liv i Luleå men jag längtar ofta till New York.
Det är inte samma sak som att längta till USA. New York har egentligen lite att göra med Amerika. Den här staden är mer hela världen samlad på en och samma ö. Om jag vill kan jag promenera från mina judiska vänner på Upper West Side till China Town på en enda dag. Språken varierar i varje korsning.
Jag är sällan rädd i New York. Det måste bero på att människor är i rörelse dygnet runt. Jag går aldrig ensam längs en gata. Snabbköpet är alltid öppet i gathörnet. Jag kan inte villa bort mig heller, trots mitt usla lokalsinne. Gatorna korsar avenyerna och är smart numrerade.
Om man tillhör den svenska vänstern ska man passa sig för att idyllisera amerikanska saker. Då åker man på däng. Och visst, kapitalismen är rå här. Människor som blir arbetslösa riskerar att förlora sina hem. I USA råder en överkonsumtion som är helt oförenlig med ett ekologiskt hållbart samhälle.
Men den här krönikan handlar inte om det. Den handlar om New York, staden som har vunnit mitt hjärta som världsmetropol. Här möts människor och kulturer tills man inte längre vet vad som är vad. Eller snarare: eftersom kulturerna är så många stärks människor i sina egna uttryck. Det är okej att vara unik.
Tänk om vi skulle pröva det i Norrbotten också? Vi har ju så mycket. Den samiska urbefolkningen. Svennar som jag i Luleå. Alla de människor som har flytt eller flyttat till Norrbotten från andra världsdelar. För livets, kärlekens eller arbetets skull.
Den svenska självbilden säger att vi inte, aldrig i livet, är rasister. Så kan diskrimineringen fortgå i tysthet, främlingsfientligheten smyga sig in och bygga barriärer. Om vi aldrig vågar pratar om hur människor överordnas och underordnas kan vi aldrig göra något åt det. Då faller människovärdet sönder till slut.
Att tillvarata mångfalden av uttryck. Det vill jag att Sverige ska lära sig av New York. Visst existerar rasismen även på Manhattan. Men här pratas det i alla fall öppet om den.
Först när vi hittar ett sätt att låta människor vara olika kan vi börja respektera varandra på riktigt. Som likar.