I min förra krönika påminde jag om hur viktigt det är att vi tar vårt ansvar och röstar. Det är glädjande att fler än på ett antal år valde att gå till vallokalen!
Jag är ingen politiker så jag ska inte kommentera resultatet i sig. Valresultatet har av många beskrivits som en splittrad bild. Det är dock det som måste hanteras. Många är också upprörda över att det tar tid att förhandla fram en regering
I stort sett hela mitt yrkesliv har jag tillbringat nära politiken. Från mina första arbetsår i Kalix kommun, till nio år som myndighetschef.
Jag har stor förståelse för att det är svårt att överbrygga vad som upplevs som starka motsättningar och finna en gemensam väg som har stöd i parlamentet.
Fler och fler påverkas av ”klickokratin”, där opinioner snabbt skapas och försvinner. Rädslan för att göra sådant som riskerar att skapa ett drev i medier, traditionella eller sociala, blir stort. Modet minskar.
För några veckor sedan hörde jag i radio ett samtal mellan två seniora journalister som ond-gjorde sig över hur ”osexigt” det dagliga politiska arbetet är.
Men hallå! Måste det alltid vara så kul och lättförståeligt? Kan vi inte acceptera att det ansvar vi lägger på våra folkvalda är stort och krävande och att allt inte är lätt och roligt?
Den regering som tillträder måste, oavsett hur den ser ut, hantera utomordentligt stora utmaningar för oss alla. Alla kan vi inte lösa själva, de riktigt stora måste lösas globalt.
Klimatförändringen, ökade spänningar mellan stormakterna, det globala övervakningssamhället är bara några av de saker vi begär att ni folkvalda ska hantera. Ytterligheterna till höger och vänster blir varandra mer och mer lika, svårigheterna att bygga samsyn minskar.
Det är här, kära politiker, som ni har att verka. Jag förstår och respekterar att det är svårt att bryta gränser.
Vad vi verkligen behöver, är ändå att ni vågar gå nya stigar. Släppa på sådant som länge varit heligt. Det samhällsbygge som varit så framgångsrikt, kanske inte är tillräckligt längre?
Kanske väljarna inte är så splittrade? Kanske är vår signal till er att vi vill ha en stor allians, utan blockgränser, men med vår framtid i siktet?