Svensk utrikes- och säkerhetspolitik har historiskt präglats av samsyn och samstämmighet. För Sverige som ett litet land har samsynen skapat trovärdighet och styrka.
Nyansskillnader har givetvis funnits i tal och skrift. Men på lång sikt räcker inte fina tal och skrivna ord, det behövs aktivitet och engagemang. Två områden där det behövs, är nordisk samverkan och samverkan på Barents.
När det gäller bilaterala avtal finns mycket kvar att göra för att underlätta för en mer flexibel gemensam arbetsmarknad. Det handlar om hinder inom socialförsäkringssystemen, om krångliga A-kasseregler för de som jobbar i ett annat nordiskt land, för att inte tala om de bilaterala avtalen beträffande beskattning som ser väldigt olika ut mellan de nordiska länderna.
En annan fråga är våra ambassader och konsulat. Det finns de som surar lite grann i sin kammare; jag syftar på utrikesministern som stänger ambassader en efter en. Det går inte att göra så.
Sverige måste vara med i världen, vi är ett väldigt exportberoende land liksom våra nordiska grannar. Vi måste söka nya vägar att samverka kring våra ambassader och konsulat.
Vår röst i världen och Europa måste stärkas. Allt fler länder tar position. Fattiga länder blir tillväxtländer. Fler konkurrerar om rösten, den svenska rösten tenderar att försvinna. Med fördjupad nordisk samverkan blir vår och Norden en starkare röst i Europa och världen.
Men för att få den utvecklingen behövs aktivitet och engagemang.
Det behövs även inom Barents - ett av världens rikaste råvaruområden med fantastiska tillgångar. Norges olja, gas, vattenkraft och fisk, den svenska malmen, skogen och vattenkraften liksom i norra Finland, för att inte tala om nordvästra Ryssland.
Trycket på råvaror är enormt, på grund av dramatiskt ökad global efterfrågan. Det flyttas hela städer, öppnas nya gruvor, nya gas- och oljefält. Samhällen som har varit på väg att dö sotdöden lever upp igen.
Barentsområdet är Europas kornbod, för att inte tala om vår natur som är en enorm tillgång för besöksnäringen.
Gårdagens fattiga regioner växer fram som tillväxtmotorer i världen, det kan och måste hända på Barents.
Sverige har faktiskt ordförandeskapet i Barentsrådet idag via utrikesministern. Jag känner att det behövs betydligt mer engagemang och aktivitet inom det här området.
Det behövs "hands on" kring tillväxtfrågor, utbildningsfrågor, infrastruktur, energi och miljö.