Häromveckan gjorde LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson ett besök i Fackföreningarnas Hus i Luleå.
Han presenterade LO:s viktigaste frågor inför valet för ett gäng företrädare för Kommunal, IF Metall, Transport, Handels och andra fackliga organisationer i Norrbotten. Sedan blev det frågestund.
Efter mötet gjorde Thorwaldsson en intressant reflektion. Han konstaterade att ingen av frågorna hade handlat om arbetslösheten.
”Det är något nytt. På 1980-talet, när jag reste runt i Norrbotten, handlade det alltid om den höga arbetslösheten. Det tillsattes krisgrupper och var stora problem i länet”, sa han.
Så vardet. Under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet var Norrbotten rejält på dekis.
Assis pappersbruk (dagens Billerud) i Karlsborg och ståljätten SSAB i Luleå hade stora bekymmer. Det talades om nedläggning av gruvbolaget LKAB.
Optimismen och framtidstron hade gått förlorad. Arbetslösheten steg till skyhöga nivåer.
I bokhyllan har jag ett handlingsprogram från LO-distriktet 1978. På första sidan finns ett diagram över arbetslösheten i maj 1978.
I blixtbelysning sammanfattas det dramatiska läget i Norrbotten. Arbetslösheten i Norrbotten var dubbelt så hög som i det län, Västerbotten, som hade näst högst arbetslöshet.
Det är inte undra på att många kände pessism inför framtiden. Men alla hade inte gett upp, allra minst den regionala arbetarrörelsen.
”Vi var överens om att något måste göras”, sa Manny Lindqvist (ordförande i LO-distriktet 1975-1984) när jag träffade honom en februaridag 2010 i hemmet i bostadsområdet Bergviken i Luleå.
Manny (som gick bort 2013, 88 år gammal) beskrev hur han och S-distriktets ordförande Curt Boström uppvaktade S-ledaren Olof Palme.
Palme insåg allvaret – och efter en tid fick Ingvar Carlssons partiledningens uppdrag att ta sig an Norrbottensfrågorna.
Det blev början på ett intensivt programarbete.
Våren 1982 fanns en färdig utvecklingsplan för Norrbotten. En enig regional arbetarrörelsen – LO, SSU, S-distriktet och S-kvinnor – stod bakom förslagen.
Vid ett välbesökt valmöte i sporthallen i Luleå 13 september 1982 gav Olof Palme dessutom det högtidliga löftet att utvecklingsplanen ska genomföras.
”En socialdemokratisk regering kommer att genomföra utvecklingsplanen för Norrbotten. Basindustrierna ska utvecklas, inte avvecklas”,sa Palme.
Så blev det också. I mars 1983 presenterade den nya socialdemokratiska regeringen sin Norrbottensproposition (nummer 1982/83:120, för den som vill gräva i arkiven).
Fyra miljarder kronor anslogs för insatser i Norrbotten. Det mesta av pengarna användes för att rädda basnäringarna, men regeringen satsade även på nya verksamheter vid högskolan i Luleå och runt rymdtekniken i Kiruna.
Det var en satsning som inte var okontroversiell.
”De norrbottniska basnäringarna är bara skit”, dundrade Ingemar Ståhl, dåtidens mest kände ekonomiprofessor.
I tvärsäkra ordalag dömde Ingemar Ståhl ut malmen (”har inget värde”), stålet (”inget att räkna med”) och skogen (”är inget speciellt”).
I riksdagen röstade Moderaternas riksdagsledamöter emot nästan samtliga förslag i Norrbottenspropositionen.
Staten skulle inte bry sig och marknadskrafterna råda fritt, enligt den marknadsliberala logiken.
Med facit i hand kan vi emellertid se att S-regeringen bedrev en klok industri-, närings- och regionalpolitik.
Basnäringarna tog sig ur krisen – och genererar nu stora inkomster för Sverige.
Arbetsmarknaden i Norrbotten breddades och utvecklades på nya områden.
Högskolan uppgraderades och förvandlades till ett stort tekniskt universitet.
Förändringen är märkbar i arbetslöshetsstatistiken.
Dagens Norrbotten är inget krislän. Norrbotten har numera en arbetslöshet som ligger klart under riksgenomsnittet.
Under 2017 var den öppna arbetslösheten i Norrbotten 3,4 procent (i riket 4 procent). I Luleå, Kiruna och Gällivare ligger arbetslösheten under tre procent!
Det betyder inte att det saknas utmaningar eller problem i dagens Norrbotten.
Men länet har (som Karl-Petter Thorwaldsson helt riktigt noterar) gjort en otrolig resa sedan början av 1980-talet – och den politik som bedrivits av regering och riksdag har haft stor betydelse för att vända den regionala utvecklingen.