I boken "Stolt men inte nöjd" (Norstedts 2008) berättar Pär Nuder om hur det gick till när han petades från posten som Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman i januari 2008.
Nuder skriver om hur förtroliga samtal som han fört i enrum med dåvarande S-ledaren Mona Sahlin helt plötsligt avslöjades av Rapports Kerstin Holm i SVT:s morgonsoffa 3 januari 2008.
I Aftonbladet uttalade sig samtidigt anonyma S-källor om att Pär Nuder inte längre hade Sahlins förtroende.
Någon i Sahlins närhet använde källskyddet för att offentligt chikanera Nuder och underminera hans position.
"Avsättningen av mig blottlade en politisk kultur i vilken det anses legitimt att via strategiska medieläckor förorätta och skada partikamrater i syfte att bli av med dem. Många i partiet reagerade mot det skitiga förfarandet. Det är väl en sak att Sahlin vill forma sitt lag. Men så här får det gå till, hörde jag många säga", skriver Nuder.
I boken konstaterar Nuder att han känner igen de smutsiga arbetsmetoderna från 1990-talets SSU.
"Också då använde man medierna för att baktala varandra", påpekar han.
Så var det för Nuder den mörka vintern 2008. Men det kunde lika gärna handla om Håkan Juholt och Tommy Waidelich den dystra S-hösten 2011.
Mönstren känns igen.
Den senaste tidens många läckor från folk i och runt S-riksdagsgruppen har alla haft ett gemensamt syfte - att skadskjuta den nya S-ledningen och att bädda för förändringar i partitoppen.
Jag vet inte om försöket till palatsrevolutionen är avblåst i och med att verkställande utskottet nu enhälligt uttalat sitt förtroende för Juholt.
Ett är dock i alla fall säkert: De senaste veckornas turbulens har inte gynnat partiet.
Låga 25,5 procent i senaste Sifo-mätningen talar sitt tydliga språk.
Det borde väcka viss eftertanke hos de socialdemokrater som gillar att göda personkonflikterna och sina kompisar på de stora nyhetsredaktionerna i Stockholm.
Den här sortens internt fulspel gör faktiskt mer skada än nytta.