"Facket är vår största folkrörelse", skrev jag i NSD 2 februari.
Ungefär 3,3 miljoner svenska löntagare anser fortfarande att det är mödan värt att betala medlemsavgiften i något av LO:s, TCO:s eller Sacos medlemsförbund.
Även 2012 anser en majoritet att de har nytta av det fackliga medlemskapet. Men det betyder inte att den fackliga vardagen är problemfri.
I slutet av 1990-talet var ungefär 8 av 10 svenska löntagare med i facket. I dag är siffran cirka 7 av 10.
Organisationsgraden är (för att vara riktigt exakt) 71 procent, enligt den senaste årsrapporten från Statliga Medlingsinstitutet.
Andelen arbetare som är med i facket har minskat till 67 procent. Men även i TCO-leden finns anledning till oro.
Organisationsgraden bland tjänstemän minskade också under perioden 2006-2010, från 77 procent till 73 procent.
I vissa branscher är den låga fackliga organisationsgraden direkt illavarslande.
I hotell- och restaurangbranschen är bara var tredje arbetare, 33 procent, med i facket.
Det är den lägsta notering som uppmätts för någon yrkesgrupp sedan andra världskriget.
Det hänger givetvis samman med att det är en bransch med många unga. Ungdomar - som har osäkra anställningar och hoppar mellan korta tillfälliga jobb - tycker inte det är värt priset att betala fackavgiften.
Men även fackliga gränsdragningar och olika avtalsområden skapar bekymmer.
Vilket fack tar hand om den som ibland jobbar som personlig assistent, står i kiosken då och då och extraknäcker på Max? Kommunal? Handels? Någon annan?
Därför behövs även facklig självkritik och självrannsakan.
Ungdomar är den grupp som facket är sämst på att organisera. Men samtidigt är det kanske den grupp som bäst behöver fackets stöd och hjälp.
En 20-årig timanställd på McDonalds får sannolikt bråka mer om arbetstider och arbetsscheman än en 50-årig industriarbetare på SSAB.
Facket har gjort en del förtjänstfulla insatser för att nå de unga. Aktiviteter som "Facket i sommarland" och "Facket i vinterland", som riktar sig till feriearbetande, har gett en del ungdomar en första kontakt med facket.
Men det räcker inte med kampanjer och punktinsatser.
Det krävs mer av uthållig agitation, folkbildning och klassiskt organisationsarbete.
På 1930-talet cyklade Gunnar Sträng runt på grusvägarna i Södermanland för att organisera lantarbetarna. Nu behövs moderna landsvägsagitatorer!
Till exempel borde det vara en självklarhet att alla fackförbund (inom såväl LO som TCO och Saco) avsätter en rejäl pott för facklig skolinformation.
Dagens gymnasieungdomar och studenter har mycket dimmiga begrepp om kollektivavtal, arbetsrätt och annat som ligger facket varmt om hjärtat.
Därför är det angeläget att facket finns på plats och talar om "meningen med föreningen" även på högskolor, universitet och gymnasieskolor.
Det är också hög tid att göra verklighet av det gamla kravet på ett fackligt ungdomsmedlemskap.
Alla förbund - oavsett om det är tjänstemannafacket Unionen eller LO-förbundet Handels - borde se värdet av att ungdomar får upp ögonen för facket och organiserar sig.
"Det måste finnas ett ungdomsmedlemskap som gäller i alla förbund tills man etablerat sig på arbetsmarknaden", argumenterade Anders Berg, Transport, i en krönika i NSD 11 november 2010.
Frågan om ett ungdomsmedlemskap har diskuterats på LO-kongresser sedan mitten av 1980-talet, skriver en NSD-läsare i ett mejl.
Den sjunkande organisationsgraden - i synnerhet bland ungdomar - visar att kravet är mer aktuellt än någonsin.
Facket är vår största folkrörelse, som sagt. Men ingen lever på gamla meriter. Facket måste anpassa sig till en ny tid.