Blir man mindre fattig för att man får spela piano? En man som just lyssnat när jag pratat barnfattigdom vill veta.
Mitt svar är ja. Fattigdom handlar nämligen inte bara om brist på pengar. Det handlar om minskade möjligheter och kringskuren frihet. Möjligheter att göra det som andra kan göra, frihet att göra sina egna val.
Om den pojke eller flicka som vill spela piano, lira fotboll eller åka på skolutflykt inte tvingas avstå från det för att föräldrarna inte har råd så har fattigdomen i någon mån minskat. Ju fler möjligheter som står öppna för alla barn oavsett föräldrarnas ekonomi att utveckla sina intressen och talanger, desto bättre är det, både för dem och för allas vår gemensamma framtid.
För någon månad sedan fick jag partiledningens förtroende att leda en arbetsgrupp vars uppgift är att ta fram förslag för att bekämpa barnfattigdom. Ett spännande uppdrag där vi under det kommande året ska ta till oss av den samlade kunskap som finns kring fattiga barn i ett rikt land, vi ska pröva politiska verktyg och vi ska lyfta fram positiva exempel. På kongressen våren 2013 ska våra förslag slutligen behandlas.
Kan kännas långt bort. Men några första steg återfinns redan i vårt budgetalternativ. Rätten till heltid, barnomsorg på obekväm arbetstid, fördelning av resurser utifrån elevernas behov, stimulans för att halvera kostnaderna i kommunala kultur- och musikskolor och förstärkta trygghetssystem är några av satsningarna. Samtidigt varnar Reinfeldt för visioner och håller krampaktigt fast vid sitt jobbskatteavdrag som svar på alla dagen och morgondagens utmaningar.
Vågar vi inte se samhället som det ser ut är vi alla förlorare. Sverige är ett rikt land, ändå lever närmare en kvarts miljon barn i fattigdom. Fattiga barn är inget annat än barn till fattiga föräldrar och när klyftorna ökar drabbar det barnen
Det bästa vi kan göra för att ge alla barn rimliga uppväxtförhållanden är att se till att alla föräldrar har jobb som det går att försörja sig på och trygghetssystem som bryggor över perioder av sjukdom eller arbetslöshet. Men för de barn som lever här och nu räcker det inte med långsiktiga strukturförändringar, för dem behövs omedelbara insatser för att så långt som möjligt mildra konsekvenserna av att föräldrarnas inkomster inte räcker.
Jag ställer inte upp en samhällsmodell som kräver att allt fler barn drabbas av fattigdom. Sverige blir starkare som land om alla barn får chansen att växa upp och utvecklas efter sina egna förutsättningar.