William Goldings "Flugornas herre", som kom ut första gången 1959, handlar om en grupp brittiska skolpojkar som blir strandsatta på en öde ö.
Till en början lyckas de skapa ordning och reda i sin kaotiska tillvaro. De håller möten, utser ledare och fördelar arbetsuppgifter.
Men med tiden kommer förfallet. En grupp pojkar får för sig att det finns ett monster på ön och utser sig själva till krigare. Rädslan sprider sig.
Pojkarna slutar lyssna på den demokratiskt valde ledaren som säger att det inte finns något monster.
All ordning bryter samman. Hyddorna rasar ihop. Elden slocknar. Krigarna börjar slå de andra pojkarna. Två dör.
Ingen hör Simon, den tystlåtne killen, som viskar att det kanske finns ett monster trots allt.
"Det kanske bara är vi själva", säger han, men ingen lyssnar.
I journalisten Torbjörn Nilssons bok "De omänskliga" (Weyler 2010) används "Flugornas herre" för att förklara SSU:s urspårning i slutet av 1990-talet.
Vanligtvis kloka ungdomar befann sig helt plötsligt i ett infekterat inbördeskrig.
De delade upp varandra i höger och vänster, odlade fiendebilder och piskade upp hätska stämningar i medlemsleden.
"Flugornas herre" och "De omänskliga" kan i dag användas som avskräckande läroböcker för hela det socialdemokratiska partiet.
Vissa har slutat lyssna på den demokratiskt valde ledaren och utsett sig själva till krigare. Hos andra falnar glöden och engagemanget.
På fredag träffas socialdemokratiska partistyrelsen. Den har mycket att prata om efter den för socialdemokratin så stormiga och mörka hösten.
Jag föreslår att partisekreteraren Carin Jämtin inleder sammanträdet med en stunds högläsning ur Goldings klassiker.