Ledare: Om mätningar, politik & person

Nyligen blev jag uppringd av en stor tidning. Frågorna handlade om min syn på de ofta svaga förtroendesiffrorna för Mona Sahlin. Mina svar publicerades tyvärr inte. Kanske passade de inte in i den artikel som var beställd.
Men eftersom det vore orimligt att aldrig kommentera dessa ständiga mätningar, återger jag huvuddragen i mina svar till denna tidning en gång för alla.

För det första vill borgarna att media ska behandla valet just som en "vem-fråga". En av media uppblåst, presidentlik valrörelse där Reinfeldt som person ställs mot Mona.
Sahlin är borgarnas halmstrå. För allt talar ju till de rödgrönas fördel. Till exempel en valrörelse som handlar om Sveriges ideologiska vägval, och/eller ren sakpolitik.
Om även S låter personfrågorna ta över valet, spelar vi med i ett spel som Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann efterfrågar.

För det andra anser jag att förtroendesiffrorna för Mona Sahlin är oförtjänt låga.
PM Nilsson, tidigare chef för Expressens ledarredaktion, har konstaterat att Sahlin är en av de mest erfarna statsministerkandidaterna i svensk modern historia: Vice statsminister, partisekreterare, ett flertal tunga ministerposter.
"Hennes politiska erfarenhet är större och bredare än vad Erlander, Palme och Carlsson hade när de tillträdde, för att inte tala om Fälldin, Bildt och Reinfeldt" påpekar Nilsson.
Och att siffrorna trots detta inte är högre kan till viss del förklaras av att de statsministrar som just nämndes alla är män. Sahlin är en stark kvinna som har varit omstridd och omskriven, så också när hon i mitten av 1990-talet var aktuell för det ämbete som i Sverige ännu bara har innehafts av män.
Det är gamla, sega strukturer som utmanas. Men till skillnad från när allt kom att handla om en chokladkaka, tror jag att vårt Sverige nu är modernare och redo för en kvinnlig statsminister.

För det tredje brukar en S-ledares popularitet gå upp och ned.
Vem minns i dag att landsfadern Erlander länge var impopulär? Att Palme var ifrågasatt efter valen 1979 och 1985? Att Carlsson buades ut i Globen under Stockholm Open? För att inte tala om åren innan Persson dansade med kossan Doris i tv.
Och när frågan handlar om vem som är bäst på att "ingjuta hopp om en bättre framtid" är det dött lopp mellan Sahlin och Reinfeldt.Och val handlar om framtiden.
Att Reinfeldt, precis som Persson, får höga siffor i frågor som direkt berör statsministerämbetet är ingen sensation.

Vidare har Sahlin ett mycket starkt stöd inom arbetarrörelsen. Det var uppenbart under Jobbkongressen, där Sahlin hade lyssnat färdigt och visade stor pondus. Jag skulle inte bli förvånad om stödet i arbetarrörelsen blir till cirklar på vattnet under valrörelsen.

För att understryka min slutsats - och bekräfta bilden av mig själv som en valnörd - erbjöd jag en anekdot från det brittiska valet 1987.
Labour var panikslagna över partiledaren Neil Kinnocks låga popularitet. De gjorde bland annat en tio minuter lång reklamfilm för att bedyra Kinnocks förträfflighet.?
Visst, Kinnocks siffror steg rejält. Men Labours siffror rörde sig inte ur fläcken och valet förlorades. Tid, kraft och pengar borde ha spenderats på den egna sakpolitiken. Inte personfrågan.

Lärdomen är uppenbar. S bör backa upp sin partiledare, ta alla personmätningar med en nypa salt och lägga krutet på den egna politiken. Inte spela med i Per Schlingmanns vals.