Kris igen och det är bara tre år sedan den förra. Nu har stora statsskulder knäckt Irland och Grekland. Portugal, Spanien och Italien är i brygga. Storbritannien genomför tuffa budgetnedskärningar. USA har fått sänkt kreditbetyg på grund av rekordstor statsskuld och politisk oförmåga att hantera problemen. Börsen skall vi bara inte tala om.
Stora delar av den "rika" världen har problem. Tillväxten och framtidstron växer i andra delar av världen. Främst Kina, Indien och delar av Latinamerika men även vissa delar av Afrika tar stora steg framåt.
Den gamla rika världen verkar ha problem med globaliseringen och konkurrensen från de nya tillväxtregionerna. Många företag har gått igenom svåra omställningar för att anpassa sig och hitta nya möjligheter. Mycket industriell produktion har flyttat till nya tillväxtregioner.
Många länder har försökt upprätthålla sin standard genom att låna stort. Kvar finns en svårhanterlig skuldbörda.
Nu väntar nedskärningar och svåra tider. Ansvaret delas av många. Oansvariga politiker, finansiella äventyrligheter, många ledare i näringslivet har visat en farlig girighet men också motstånd mot nödvändiga förändringar bland medborgarna. Många gamla demokratier står inför stora utmaningar.
Jag tror att den som har förmåga att anpassa sig och välja nya vägar i tid och driva förändringarna kraftfullt och effektivt når den största framgången. Framtiden erbjuder stora möjligheter men då måste man lämna en del gammalt bakom sig.
Sverige har en förmånligare situation än många av våra europeiska vänner men vi skall inte tro att vi kommer att lämnas oberörda.
Över hälften av allt vi producerar exporteras. Främst till Europa och USA. Alla dessa har allvarliga problem. Naturligtvis kommer vi att påverkas.
Det handlar inte bara om konsekvenserna av krisen runt omkring oss. Vi har också många svåra framtidsfrågor som ännu inte fått något svar.
En sådan fråga är hur vi skall hantera det faktum att vi studerar längre och lever längre vilket leder till antalet år som vi inte yrkesarbetar blir fler.
Under alla dessa år som har blivit fler skall vi försörjas av andra eller av tidigare besparingar. Den bördan växer snabbt. Samtidigt skall vi klara betalningen av vår gemensamma välfärd.
Det knakar redan och klyftorna växer. Det är en utmaning som heter duga.
Kommuner och landsting har haft några hyggliga år men jag tror att en bistrare framtid kommer att bli synlig redan under denna höst.
Samtidigt kommer välfärdssektorn möta nya och mycket mer krävande generationer. Allt fler kräver valfrihet och förutsättningar av få sina individuella krav tillgodosedda.
Den äldre "tacksamma" generationen som godtog kollektiva lösningar är på väg att ersättas av andra med väsentligt mer krävande önskemål.
Allt färre tror att välfärden kommer att bestå på samma sätt som tidigare. Många unga pensionssparar. Allt fler tror att man själv måste ta ett ökat ansvar för sin ålderdom.
Många inom sjukvården menar att individen måste ta större ansvar för den egna hälsan. Intresset för privata sjukvårdsförsäkringar ökar.
Jag är rädd att frånvaron av en politik för att hantera dessa utmaningar riskerar att driva oss mot en utveckling där det gemensamma ansvaret ständigt krymper. Då blir det trångt för rättvisa och solidaritet.
Jag efterlyser inte slagkraftiga "berättelser" som skall fånga väljarnas intresse eller luftiga visioner.
Jag efterlyser samtal som hjälper oss att förstå. Jag efterlyser handlingslinjer som kan hjälpa oss att hantera problem som vi redan ser och som växer.
Jag efterlyser politiker som tar omvärldsbilden och vad som väntar oss framöver på större allvar.
Jag har respekt för att många valt politiskt engagemang för att utveckla och förbättra vilket är mycket hedervärt men det innebär inte att man kan bortse från uppenbara problem.
Var finns diskussionen och politiken? Vargar och restaurangmoms!!
Ibland blir jag trött på det som råkar vara i debattens så kallade centrum.