Den tredje delen av Bonniers fina box "Sveriges statsministrar under 100 år" handlar om Hjalmar Hammarskjöld, statsminister 1914-17.
Författaren Mats Svegfors lär oss bland annat att Hjalmar Hammarskjöld var en av sin tids främsta folkrättsexperter och att hans son Dag (senare generalsekreterare i FN) tog illa vid sig när pappan kallades för "Hungerskjöld" av arbetarrörelsen.
Pojkens reaktion är mänsklig och högst begriplig. Men vi får inte glömma hur det såg ut i Sverige vid den tiden.
Sverige var ingen demokrati. Svältande arbetare möttes av militär när de kämpade för bättre villkor.
Händelserna på Seskarö sommaren 1917, som var en del av det stora svenska hungerupproret samma år, har skildrats utförligt - bland annat av författaren Sigurd Klockare.
Regeringen Hammarskjöld drog sig inte för att skicka beväpnade soldater mot de hungriga sågverksarbetarna på Seskarö i slutet av maj 1917.
En styrka med hela 475 man sattes in. Ett hundratal skott avlossades. Som genom ett under dog ingen.
Därför får man ha förståelse för att statsministern inte var populär i arbetarleden 1917.
Hjalmar Hammarskjöld representerade en regering och ett gammaldags högersamhälle som misslyckades med att ge alla människor mat på bordet.
Den delen av historien bör också nämnas.