Ledare: Om ”socialistiska experiment”

På Moderaternas stämma i oktober 2013 höll dåvarande partiledaren Fredrik Reinfeldt ett stort linjetal.

”Gör inga fler socialistiska experiment med det här landet”, utropade han och fick applåder.

Det blev aldrig klarlagt vad Reinfeldt menade med ”socialistiska experiment”.

Var det de allmänna barnbidragen 1946? Sjukförsäkringen 1955? Tandvårdsförsäkringen 1973? Eller någon annan social reform?

I talet fäste Reinfeldt extra uppmärksamhet på perioden 1968–1991, som han utnämnde till ”det galna kvartsseklet” (trots att det var borgerlig regering under mer än fjärdedel av perioden och trots att stora delar av borgerligheten gjorde upp med Palmeregeringen om den ekonomiska politiken under jämviktsriksdagen 1973–76).

Men vad var det egentligen som var så galet under dessa år?

Beslutet om lokalradion? Dagisutbyggnaden? Föräldraförsäkringen? Den fria aborten? Särbeskattningen? Kvinnornas intåg på arbetsmarknaden?

Snarare var det väl förändringar som bidrog till människors frigörelse, ökad jämställdhet och en modernisering av det svenska samhället.

En del skulle kanske säga att 1970-talets kärnkraftsutbyggnad var ett galet beslut. Men dit hör vanligtvis inte de svenska Moderaterna. De brukar i stället hylla det som ett klokt och framsynt beslut.

Bevisligen gick det även att växa upp, utvecklas och göra karriär i detta galna samhälle.

Reinfeldt själv pluggade på Åsa gymnasium och gjorde sin värnplikt vid Lapplands jägarregemente i Kiruna.

I januari 1990 (i slutet av detta galna kvartssekel) avlade han ekonomie magisterexamen om 140 poäng vid Stockholms universitet.

Det gick inte bra för alla. Till exempel fanns en ung kille i Östergötland som hette Anders Borg. Han blev skoltrött och tvingades hoppa av gymnasiet.

Men då fanns det något som sossarna hade hittat på och hette Komvux (också ett socialistisk experiment?).

Det gjorde att Borg kunde läsa upp betygen och komma igen senare i livet. Därefter har även han haft ett till synes gott liv.

I internationella undersökningar brukar den svenska samhällsmodellen få höga betyg.

Den välrenommerade amerikanska tidningen US News & World Report beskrev nyligen Sverige som världens femte bästa land.

Bland annat framhålls att landet är bra för barn, att det är lätt att leva miljövänligt i Sverige och att de medborgerliga rättigheterna är starka.

Det låter ju faktiskt inte så förfärligt.

Jag begriper givetvis varför Reinfeldt – i likhet med sina historiska företrädare och nutida efterföljare – ändå talar om ”socialistiska experiment”.

Det handlar om skrämseltaktik – att framställa av Socialdemokraterna som en sorts DDR-kommunister som egentligen vill införa planekonomi och förbjuda all privat företagsamhet (förutom möjligen någon korvkiosk).

Väljarna ska få känslan av att bakom Stefan Löfvens snälla framtoning och sociala reformer döljer sig i realiteten andra och mer långt-gående avsikter.

Reinfeldt, Anna Kinberg Batra, Ulf Kristersson och andra i Moderaternas nya ledargarnityr vet nämligen att varje försök att diskutera kärnan i den socialdemokratiska politiken – den generella välfärdspolitiken – är dömt att misslyckas.

Svenska folket gillar att det finns skattefinansierade skolor, sjukvård och äldreomsorg som är tillgängliga för alla. Jämlikhetsidéerna har starkt stöd.

Därför väljer Moderaterna i stället att föra denna pseudodebatt om socialdemokratins ”socialistiska experiment”.

I både program och praktisk handling har dock socialdemokratin visat att den står för en blandekonomi som rymmer både privata, statliga och kooperativa ägarformer – det vill säga ekonomisk pluralism och mångfald. Enfalden är det andra som har stått för.