I november började jag en resa genom hälso- och sjukvården. Den har lärt mig en sak. Utan arbetskraftsinvandring skulle svensk sjukvård inte funka.
På vårdcentralen har jag mött läkare från Polen och Uzbekistan. På sjukhuset träffade jag doktorer som hette Jamshidi, Habib och McElwain.
Jag har känt mig trygg i deras händer och fått ett proffsigt bemötande. Därför reagerar jag mot dem som alltid beskriver invandringen som ett elände.
Utan invandrare stannar hjärtsjukvården i norr.
Men det är även viktigt att se att det finns exempel på människor som kommer till Sverige från andra länder och utnyttjas av skrupellösa arbetsgivare. Allt är inte solskenshistorier.
Det finns berättelser om bärplockare som får bo under hemska förhållanden, byggnadsarbetare som inte får rätt lön, restauranganställda som jobbar nästan dygnet runt för småpengar och utan reglerade arbetstider.
Utländska chaufförer betalas svältlöner och erbjuds urusla arbetsvillkor. En del bor, lagar mat och äter i lastbilshytten under långa perioder.
Samvetslösa aktörer pressar priserna genom att hålla en lägre social standard och brer ut sig på bekostnad av seriösa företag som följer svenska kollektivavtal och svensk arbetsrätt.
Därför måste Sveriges regering och riksdag vara ännu tydligare med att svenska lagar och avtal ska gälla alla som är verksamma på svensk arbetsmarknad. Vi måste stoppa den sociala dumpingen.
Det finns ingen diskriminering eller rasism i ett sådant synsätt.
Det handlar bara om att samma villkor och avtal ska gälla för alla byggjobbare och chaufförer i Sverige, oavsett om hen kommer från Luleå, Warszawa eller Sarajevo.
Vi behöver en debatt om vilka regler som ska gälla för invandrad arbetskraft. Men det är en diskussion som måste föras i helt andra banor än de som brukar användas av Jimmie Åkessons parti.