Hermann Ahlwardt är ingen särskilt känd tysk politiker. Han föddes år 1846 i Krien nära Anklam. År 1881 blev Ahlwardt rektor vid en skola i Berlin och elva år senare valdes han in i den tyska riksdagen.
Ahlwardt var övertygad, glödande antisemit. Från riksdagens talarstol och i böcker gick han till våldsam attack mot judarna. De var roten till Tysklands elände och skulle bekämpas med all kraft. Men det fanns trots allt fungerande rättsinstanser i kaiserns Tyskland. Ahlwardt åtalades för att ha kastat ur sig anklagelser han inte kunde styrka och dömdes till fem månaders fängelse. Under tiden i cellen blev han återvald till den tyska riksdagen.
Ahlwardt fick inte uppleva sina tankars storhetstid, då hans idéer fullt ut fick genomslag i landets politik. Han dog 1914, några årtionden före nazismens genombrott.
Juridiskt sett är Hermann Ahlwardt självfallet oskyldig till kristallnatten, morden i Auschwitz och Treblinka, alla lagar som diskriminerade judar, all den sanslösa förföljelsen. Allt inträffade ju efter hans död.
Men självfallet kan ändå Hermann Ahlwardt ändå ha djup delaktighet i den politik nazisterna förde. Antisemitismen uppstod inte med Hitler. I stället spann den österrikiske korpralen på en lång tradition av judefientlighet. Han lät sig inspireras av föregångare; Ahlwardt var en av dem. Några hade krattat manegen när Führern skulle göra sina nummer.
Berättelsen om rektor Hermann Ahlwardt kan lära oss något i denna tid. Den ytterst ansvariga för brotten mot mänskligheten, Adolf Hitler, klev inte fram ur ett tomrum. Detsamma gäller alla andra terrorister som klivit ut på scenen långt därefter. Det finns band, det finns samband, beröringspunkter, stråk av igenkännande. I det gamla Sovjet klippte man i uppslagsverk helt sonika bort bilder på människor som råkat i onåd. Många, många skulle i dag önska att de hade den makten, att klippa bort det egna ansiktet från gruppbilder där Breivik finns med. Men i stället ser många till att förstoringar säkerhetskopieras till kommande tider och nya generationer.
I Norge är man alltid snabbare än i Sverige med att publicera namn på dömda brottslingar och misstänkta gärningsmän. Men namnpubliceringen i fallet Anders Behring Breivik var liksom given, även i svenska tidningar. Vid extraordinära situationer sätts de vanliga reglerna ur spel. Att skriva "en 32-årig norrman" skulle bara ha varit löjligt.
Däremot är frågan hur offren behandlats. Många var i chock och fick en mikrofon under näsan. Några ångrar sina framträdanden timmarna efter illdådet.
Samtidigt kan man förstå reportrarna, angelägna om att få fram så mycket information som möjligt. Men det är troligt att slutsatsen blir att man ska visa brottsoffer större hänsyn och försöka undvika att intervjua människor som är chockade.
Det är roligt att det varit positiva nyheter kring Norrbotten.
Investeringarna är rekordstora, prognoserna är goda och optimismen tilltar. 220 miljarder ska satsas i länet under de kommande åtta åren. Det är framför allt investe-ringar inom energisektorn, infrastruktur och gruvnäringen.
Schablonbilden av Norrland är ju att vi lever på bidrag och att landsdelen är en tärande del av landet. Men så fel det synsättet är.
För omkring ett sekel sedan vandrade folk upp till Sundsvall för att jobba inom träindustrin.
Vi kan få se en upprepning av mönstret: sörlänningar som kommer till expansiva Norrland för att få jobb.
Hina Rabbani Khar från Punjab, född år 1977 (!), har utsetts till ny utrikesminister
i Pakistan. Hon är delägare i Polo Lounge, en exklusiv och populär restaurang som ligger på Lahore Polo Grounds. Klart ett bättre val än att ha aktier i Lundin Oil.
Valet av Hina Rabbini Khar utmanar bilden av att det bara är gamla gubbar som styr i muslimska länder.
Här nere i Offerdal har hjortronen börjat mogna. På de myrar där det lyser av guld har man precis sett björn så utsocknes rekommenderas att söka sig till andra myrar...
Ha en fin sista julihelg i hela Norrbotten!