Det är kris i kassan hos gruvbolaget Northland Resources. Hotet om konkurs ligger som en skugga över bolaget och gruvan i Kaunisvaara.
Samtidigt riktar Claes Hemberg, sparekonom på Avanza, hård kritik mot bolagets ledning.
"Ledningen har aktivt lurat de 12 000 aktieägarna", säger han till Svenska Dagbladet 25 maj.
Det är rättssystemet sak att reda ut anklagelser om bedrägerier. Men klart är att det finns ett stort antal småsparare som gjort en usel affär.
Historien lär oss dock att nya gruvor alltid är högriskprojekt. Det finns inga garantier om snabba cash.
Till exempel värpte LKAB inga guldägg under sina första decennier. De första stegen var stapplande och osäkra.
I slutet av 1800-talet hade engelska riskkapitalister tänkt sig att exploatera och tjäna en hacka på malmtillgångarna i Malmberget och Kiruna. Men investeringarna i Malmbanan blev för betungande och engelsmännen gick i konkurs.
Under en lång period rådde oklarhet om ägarförhållandena och gruvdriften i Malmfälten.
Det blev inte ordning på torpet förrän staten grep in 1907 och övertog hälften av aktierna i LKAB. (Resten blev statligt 1957.)
Det är inte omöjligt att det blir en liknande resa för gruvan i Kaunisvaara.
Northland Resources har plöjt ned miljardtals kronor i anrikningsverket i Kaunisvaara, omlastningsstationen i Pitkäjärvi och hamnen i Narvik. Men problemet är bara att vinsterna av malmproduktionen inte kommer förrän i framtiden.
Det är ungefär samma sak som för de engelska riskkapitalisterna i Malmfälten 1889. De investerade massivt för att få fram järnmalmen.
Kassan var emellertid tom innan de kunde börja tjäna pengar och konkursen var oundviklig.
Men i och med att de stora investeringarna redan var gjorda fanns förutsättningar för andra att ta över och driva produktionen vidare.
LKAB och Malmfälten blev så småningom en av 1900-talets verkliga framgångssagor.
Så kan bli även för Kaunisvaara 100 år senare. Basen för jobb och produktion finns kvar i marken (och dessutom finns numera anläggningar på plats för att utvinna malmtillgångarna och en färdig kedja för att frakta dem hela vägen till kunderna.)
Till detta ska läggas en världsmarknad som ropar efter järnmalm. Kina, Indien, Mellanöstern och Afrika är långtifrån färdigbyggt.
Det borde göra gruvan i Kaunisvaara intressant för andra ägare än Northland Resources.
Och det skulle definitivt inte skada verksamheten med en ny ägare som är en känd och etablerad aktör i gruvbranschen med finansiella muskler.
För Pajalas och de anställdas skull får vi dessutom hoppas på att det blir en snabb lösning.
Ovisshet om gruvans framtid riskerar att förlama hela samhället och bromsa många andra viktiga framtidsprojekt.
Det lägger en död hand på både privata och offentliga planer.