I Järnvägsparken finns snöskulpturer som eleverna på estetiska programmen i Kiruna och Luleå utformat. Jag blir glad och minns devisen på Centralskolan "Ett folks framtid är dess ungdom".
Promenaden fortsätter längs Erskines hus med balkonger som inspirerats av gruvhissarna.
Kommer husen att vara kvar efter stadsomvandlingen? Kan vi värdesätta kulturarvet och samtidigt leva i ett samhälle där klassklyftor och klyftor mellan män och kvinnor ökar i allt snabbare takt?
Få vet idag hur det gamla klassamhället såg ut och hur nära det är vår tid, få vet vad arbetarrörelsen har gjort för välståndet
i landet. Det välfärdssamhälle som nu håller på att förstöras - med sina ideal av solidaritet och jämlikhet - var historiskt sett mycket nytt och mycket skört. Rösträtt, yttrandefrihet, jämlikhetsideal, folkbildning och kultur är inget som vi fått av godhet, det är resultat av en lång och svår kamp.
Klyftan mellan de som har ett arbete och de som saknar ett har ökat drastiskt under de senaste åren. Vi går mer och mer ifrån att gemensamt lösa samhällsproblemen till att var och en ska tänka på sig själv och inte bry som om hur andra klarar sig.
Avregleringar och privatiseringar går ut på att överge idén om gemensamt finansierade verksamheter till att var en ska välja och med avgifter betala för de samma. Skattebetalarnas surt förvärvade pengar försnillas när de går rakt in i välfärdsbolagens aktiekapitalisters fickor. Många av dem placerar sedan "vinsterna" i skatteparadisen.
Allt detta sker idag och det sker med den borgerliga regeringens vetskap och välsignelse. Deras politik går också ut på att Sverige ska klara den globala konkurrensen med låga löner. För det är ju det som det egentligen handlar om när man genomför de s k jobbskatteavdragen. Arbetsgivarna ska slippa höja lönerna.
För dem som inte har ett arbete; sjuka, gamla och arbetslösa får samtidigt det allt svårare att klara sin ekonomi. Fattigdomen och ohälsan ökar.
Frustrationen breder ut sig i samhället. Rasismen gror
i samhällets orättvisor. Frågor som jag allt oftare funderar på.
Var försvann den rödgröna visionen om ett bättre samhälle? Var finns det samlade politiska alternativet till dagens cyniska och inhumana moderatledda regeringspolitik?
Nu om någonsin behöver vi ett samlat politiskt ledarskap. Om vi ska kunna bryta den destruktiva borgerliga politiska utvecklingen måste vi samarbeta i vid mening för att utforma en starkare vänsterkraft. Då räcker det inte med att få "rätt" partiledare.
Det krävs att alla tar ett samlat politiskt ledaransvar i att återupprätta välfärdssamhället med sina ideal av solidaritet och jämlikhet.