I Sverige och i övriga västvärlden har klyftorna de senaste åren ökat. Det är klyftor som handlar om pengar och som handlar om möjligheter – och som kanske aldrig blir riktigt lika tydliga som nu, på sommaren och i semestertider.
I en ny undersökning som släpptes under onsdagen visar LO exakt hur stora skillnaderna är: Upp till en tredjedel av de svarande som arbetar inom LO-organiserade yrken hade ingen semesterresa inplanerad 2018, och hade inte heller tillgång till sommarhus eller husvagn. Samma siffra bland tjänstemännen var 15%.
Det är en skillnad som har ökat de senaste åren, och den ökningen beror på att villkoren på arbetsmarknaden har förändrats. Mängden vikariat, projekt- och tillfälliga anställningar har ökat på de fasta jobbens bekostnad, och som LO-basen Karl-Petter Thorvaldsson pekar ut för Arbetet får det konsekvenser:
”När sommaren kommer har man inget semesterkapital. Det gör att många som jagar timmar har lika mycket timjakt under sommaren som i november och februari.”
Det här är ett utmärkt exempel på hur det vi uppfattar som välfärdsstatens landvinningar gradvis kan rullas tillbaka, utan att det föregås av någon debatt eller att allmänheten uppfattar att något beslut har fattats.
Lagen om fem veckors semester infördes 1978 och ses med all rätt som en milstolpe för arbetarrörelsen – kronan på verket i en lång rad reformer och regleringar av arbetstiden. Och den lagen finns kvar. Men det är inte den som har förändrats, utan den omgivande arbetsmarknaden.
Det visar på vikten av att slå vakt inte bara om lagens bokstav – utan också om den avsedda andemeningen med lagstiftningen. Gör man det inte, så är det lätt hänt att rättigheterna urholkats och lagen som sådan förlorar sin betydelse.
1980, bara två år efter införandet av fem veckors semester, använde Olof Palme just semestern som verktyg för att driva hem sitt budskap om klasskillnader. Han börjar med att tala om de förmögna:
"Dom kan unna sig semestrar i fritidshus, båtar eller semesterresor till intressant resmål. Deras barn går kanske just nu och ser fram emot en sommar fylld av språkläger, seglingsturer, ridning och allt vad det kan vara.
Å andra sidan har vi alla de människor som lever med knappa ekonomiska marginaler. De har år efter år sett sin köpkraft minska. De bor kanske i hyreshus i väntan på nästa stora hyreshöjning, de har inga fritidshus och båtar, och deras ekonomi tillåter inga påkostade semestrar.
Deras barn får kanske tillbringa merparten av sommarlovet med att dra runt på gårdarna mellan hyreshusen."
Just det här citatet har de senaste åren fått en renässans sedan det 2014 plockats upp och citerats i inledningen av en låt av den svenska hiphopgruppen Kartellen. Det är talande att ett nästan fyrtio år gammalt politiskt budskap kan ta sig in i populärkulturen – och anledningen är att Palme talar om orättvisan i skillnaderna på ett sätt som vore omöjligt att göra idag. Han är åskådlig, och han är konkret.
Det språk vi idag använder för att tala om skillnader är ofta abstrakt. Det heter "utanförskap" eller "särskilt utsatta områden", och när man talar om "mer pengar i plånboken" verkar det nästan som om det hade handlat om monopolpengar eller en veckopeng att lägga på någonting fint. Skatter och avgifter fås att låta som transaktioner mellan ekonomiska subjekt.
Det är logiskt och det är rationellt – men det är inte så skillnader mellan människor känns. De är verkliga, och de känns ända in på huden. Och den som vill göra något åt saken gör bäst i att tala uppriktigt om det.