Jag blir ofta anklagad för att vara en känslomänniska.
För mig är det ingen anklagelse. Jag är av den djupa övertygelsen att politik måste kännas i hjärtat samtidigt som den funkar i hjärnan. Annars når vi aldrig våra mål.
Men att vara känslomänniska anses sällan fint i samhällsdebatten. Helst ska man sväva som en helikopter över landet och dra i olika skatte- och bidragsspakar för att finjustera det statliga maskineriet.
"Människor behöver både piskor och morötter. INCITAMENT", brukar dessa helikopterliknande samhällsarkitekter säga.
De har inte mycket till övers för antirasism, feminism och hbt-rättigheter. Kampen för alla människors rätt att vara sig själva. Normkritiken som jag och mina likar brinner för.
"Visst är det bra att ni håller på med det där känslomässiga vid sidan av. Men när ska ni egentligen börja engagera er i den RIKTIGA politiken?" brukar samhällsarkitekterna fråga oss.
Som om inte högerextremismen och människofientligheten är det största hotet mot vår samhällsordning. Efter Anders Behring Breiviks terrordåd i Norge borde det vara uppenbart för alla och envar hur demokratin hotas.
Samtidigt som jag skriver det här störtdyker börsen. Finanskrisen hösten 2008 var aldrig över - den hämtade bara andan inför sin andra omgång hösten 2011.
Det är då det slår mig. Det är inte jag som är känslomänniskan här. De riktiga känslomänniskorna är naturligtvis börsanalytikerna och deras ekonompolare: de som antas syssla med hårda saker medan jag pysslar med det mjuka.
Marknaden är inte verklig. Den går inte att ta på. Marknaden bygger rätt och slätt på förväntningar och grupptryck. Börsanalytikernas farhågor och förhoppningar pressar hela regeringar och kontinenter framför sig.
Ett enda kreditvärderingsinstituts sänkta betyg åt USA kan ställa världsekonomin på huvudet över en natt.
Samma institut som nu dömer ut USA:s kreditvärdighet missade totalt att varna för de verkliga kreditriskerna i USA:s bostadsfinansiering och finansinstitut hösten 2008, påpekar krönikören Per Lindvall i en smart krönika på E24.se:
"Det kan synas lite märkligt att aktörer efter en sådan sanslös ’fyllekörning’ kan fortsätta agera ’trafikpolis’ på kreditmarknaden, med någon som helst trovärdighet i behåll."
Det är bland det nyktraste jag har läst på svenska ekonomisajter. Pengaräknarna är de nya känslomänniskorna. Jag sysslar i alla fall med sådant som är verkligt: människor och deras rättigheter.
Vem är det nu som är irrationell?