Under förra veckan handlade det politiska samtalet uteslutande om riksdagens ersättningsregler för dubbel bosättning.
Men det finns även annat att tala om. I lördags satte Edefors S-förening strålkastarljuset på landsbygds- och regionalpolitiken, eller snarare bristen på densamma.
Ett 20-tal tappra själar samlades i samlingslokalen Edeborg i Harads för att lyssna på och samtala med förre industriministern Thage G Peterson.
Peterson var inte nådig i sin kritik mot dagens avsaknad av regionalpolitisk hänsyn.
"Jag har varit på resande fot i hela mitt liv. Hela Sverige har varit min arbetsplats under alla mina yrkesverksamma år. Jag reser fortfarande mycket. Den verklighet som jag i dag möter är storstads- och universitetsorter som växer så det knakar, men samtidigt är landsbygden på väg att knäckas", sa Thage G Peterson.
Thage G Peterson har rötterna i ett småbrukarhem i Småland men bor sedan många år tillbaka i Nacka i Stockholms län.
Under en längre period var han även ordförande för S-distriktet i Stockholms län. Men han är ändå djupt bekymrad över den ohämmade tillväxten i Stockholm.
"Dagens politiker borde ställa de obekväma frågorna om koncentrationens nackdelar. För de finns. Stimuleras kreativiteten och utvecklingen av trängsel, bilköer och dålig luft?", undrade Peterson.
Urbaniseringen beskrivs ofta som ödesbestämd och opåverkbar. Men en mer aktiv statlig regionalpolitik kan medverka till en mer balanserad regional utveckling.
Det visar icke minst Thage G Petersons egen tid som industriminister. Under åren 1982-1988 fungerade industridepartementet som en motor för regional balans.
Norrbotten, Bergslagen, Blekinge, de gamla varvsorterna Malmö och Uddevalla, liksom problemorter som Timrå och Söderhamn, var föremål för särskilda regionalpolitiska insatser.
Politiken bröt den nedåtgående trenden i norr. Mellan 1985 och 1995 växte faktiskt Norrbottens befolkningstal från 262 300 invånare till 266 011 invånare. (Nu är vi under 249 000 invånare.)
Självklart var det inte enbart Petersons och regeringens förtjänst.
Engagerade norrbottningar (lokala entreprenörer, eldsjälar, folkrörelsemänniskor, politiker och andra) födde idéer på utvecklingsprojekt. Men det var viktigt att det fanns ministrar som lyssnade och gav uppbackning.
Bland borgarna fnös man åt Petersons regionalpolitiska paket. Det finns emellertid en poäng med att hålla samman närings-, utbildnings-, forsknings-, kultur- och arbetsmarknadspolitik i särskilda regionala paket. Det skapar en sammanhållen och mer genomtänkt strategi för de berörda regionerna.
Det kan motverka att staten ger med ena handen men tar tillbaka med den andra, som tyvärr förekommer ofta i dagens sektoriserade och stuprörstänkande Myndighets-Sverige.
Alla satsningar blev naturligtvis inte framgångsrika. Men det hade utan tvekan varit mörkare i Norrbotten, Bergslagen, Blekinge och på Gotland utan 1980-talets paket.
Satsningarna på Luleå Tekniska Universitet, rymdverksamheten i Kiruna, musikhögskolan i Piteå, småflygplatserna i länet och annan verksamhet skapade bättre förutsättningar för Norrbotten.
På samma sätt är det i dag. Statliga beslut påverkar även 2011 förutsättningarna för liv och näringsliv i norra Sverige.
Regerings- och riksdagsbeslut om vägar, järnvägar, utbildning, forskning, offentlig service och annat kan hjälpa eller stjälpa den lokala utvecklingen.
Bara ett exempel: Under landsbygdsdagen i Harads talade Jan Öhrvall och Kåre Enbom, Edefors Ekonomiska förening, om utvecklingen i lilla Svartlå i Bodens kommun.
Mellan 2008 och 2010 har befolkningen i Svartlå ökat från 253 till 262 invånare. Antalet företag har stigit från 35 till 40 stycken.
Medelåldern i denna lilla by i Norrbottens inland är låga 39,2 år!
Med andra ord: Det finns unga människor och företagare som söker annat än storstadspuls. Avsaknaden av rödljus kan också vara livskvalitet, som jag påpekade på ledarsidan 13 oktober.
Men om den goda utvecklingen i Svartlå ska hålla i sig så gäller det att samhällsservicen och infrastrukturen fungerar.
Därför ska inte heller landsbygds- och regionalpolitik ses som välgörenhet eller statlig nödhjälp. Regionalpolitik är utvecklingspolitik.
För ett litet land som Sverige gäller det att ta tillvara utvecklingskraften i hela landet, inklusive Svartlå. Vi lever inte av konsultverksamhet på Stureplan allena.
Det är till fördel för den svenska bruttonationalprodukten om vi kan fortsätta att utveckla biltestverksamheten i Arjeplog, gruvorna i Malmfälten, musikföretagen i Piteå, laxfisketurismen i Jokkfall, fjällanläggningarna i Björkliden och Abisko, ishotellet i Jukkasjärvi, Tree Hotel i Harads och annat.
Av det skälet bör också det nya socialdemokratiska ledargarnityret (Håkan Juholt, Tommy Waidelich, Carin Jämtin och övriga) ta lärdom av sin gamle partivän Thage G Peterson.
Det är rätt att satsa på kollektivtrafiken i Stockholm och visa att partiet vill utveckla sin storstadspolitik. Men Socialdemokraterna måste alltid ha en politik för både stad och land.
Det går inte att snacka bara om "urban tillväxt" och Citybanan. Sverige behöver också Norrbotniabananan, upprustning av Malmbanan, bättre vägunderhåll i Edeforsbygden och en fungerande offentlig service i inlandskommunerna.
En tillväxt- och rättviseorienterad socialdemokrati måste arbeta för att samhällsstrukturerna fungerar i hela landet.
Inget om tjänstsektorn på Stureplan. Men det är svårt att se ett Stockholm City som utvecklar gruvor, skogsbruk och fjällturism.