Olof Palme sa att politik är att vilja. Det är sant och ofta citerat. Men politik är ju också att välja. Man kan inte få allt. Politik handlar om att vilja, välja och välja bort.
Just nu pågår Sverigeförhandlingen som handlar om att bygga höghastighetståg mellan de tre storstadsregionerna. Det kan komma att kosta svindlande många hundratals miljarder kronor. Ofattbara summor.
Det är inte ovanligt att ny infrastruktur kostar mycket – och att det ibland kostar ännu mer att inte göra en investering. Människor både norr och söder om Dalälven bör dock fråga sig två saker:
1. Vad investerar vi i för att förbättra transporter av gods och människor i hela Sverige?
2. Och vad har vi inte råd med? Vad måste prioriteras bort?
När det kommer till höghastighetstågen verkar man ha missat att fundera på punkterna ovan. Istället har det blivit två läger; de som menar att det är framtidsinriktat och de som menar att det är orealistiskt.
Argumentet att Japan gjorde detta redan på 1960-talet används av båda lägren. Både som argument för att Sverige minst sagt borde vara redo år 2039 när de svenska tågen är tänkta att rulla ut, men också som argument emot då tekniken kommer vara föråldrad och inte passar svenska förhållanden.
I politiken är ju modet att våga ompröva idéer och projekt som inte bär sig är lika viktigt som ambitionen att våga pröva nya banbrytande idéer. Jag är kritisk till att förhandlingen om höghastighetståg drog igång utan att ett billigare alternativ setts över.
Likaså måste utrymmet för annat tydliggöras i den kommande infrastrukturpropositionen och nationell plan.
Ska staten bygga höghastighetståg måste vi få löfte om att resurser räcker till annat som är viktigt. Det behövs pengar till den regionala tågtrafiken, trafiksäkerheten, kollektivtrafiken och bättre godstransporter. Pengar för detta skulle ha säkrats först.
Den rödgröna regeringen har redan höjt ambitionsnivån och börjat satsa pengar på ökat underhåll i järnvägsnätet. Det är bra, men ytterligare måste till.
Höghastighetståg får inte bli en gökunge som tränger ut andra investeringar. Hela Sverige behöver bättre tågtrafik – inte bara affärsresenärer mellan de tre största städerna. Och det finns inga garantier för trafikering och tågstopp eftersom restiden ska pressas och tågmarknaden är avreglerad.
Pengar från vård, skola och omsorg kan alltså komma att läggas på statlig infrastruktur där invånarna kanske inte ens får kliva på tåget!
När jag besöker norra Norrland är det fortfarande nattåg eller inrikesflyg som gäller. Så skulle det vara även om Sverige vill bygga höghastighetståg mellan de tre största städerna.
Men politik är som sagt inte bara att vilja. Det handlar också om att välja – och välja bort.