De omfattande protesterna i den kinesiska storstaden Hongkong har under de senaste veckorna gått in i en ny fas. Från de breda, folkliga protesterna för att stoppa ett utlämningsavtal till Kina har demonstranterna efter de inledande framgångarna gått vidare till att kräva den nuvarande chefsministern Carrie Lams avgång, utan också sociala och politiska reformer.
I Kina är det någonting mycket ovanligt. Det var inte särskilt längesedan som världen uppmärksammade trettioårsdagen av massakern på Himmelska Fridens Torg i Peking – det, om något, säger allt om de demonstrerande Hongkongbornas mod.
Det tycks också som om myndigheterna i Hongkong och deras överordnade i Kina har skärpt tonläget i sin respons. Om de till en början var tagna på sängen av protesternas omfattning och häftighet, så är de förberedda på att slå tillbaka nu.
Det har förekommit spekulationer om att de våldshandlingar som riktats mot demonstranterna, till synes av grupper knutna till den organiserade brottsligheten, i själva verket agerar på order från regimen.
Från andra sidan om två kontinenter är det omöjligt att säga någonting om – men i så fall är det en väl beprövad metod som auktoritära regimer runtom i världen har använt för att slå ned demonstrationer.
När det är politiskt inopportunt att låta polismakten stänga ned protesterna direkt, låter man i stället eskalera våldet genom bulvaner. Så höjer man genast tröskeln och kostnaden för att gå ut och demonstrera, så radikaliserar man proteströrelsen och så skapar man en förevändning att gripa in emot den med statsmaktens hela tyngd.
Det är omöjligt att idag säga hur protesterna kommer att sluta. Det som går att säga är att de som tillåter sig att fantisera om den avlägsna möjligheten till ett snabbt regimskifte inte bara i Hongkong, utan i hela Kina, med all säkerhet kommer att bli besvikna.
Det är inte vad som står på spel här – och i vår tid är det svårt, för att inte säga omöjligt att tro på revolutionen som medel för politisk förändring. Den enda vägen till ett hållbart demokratiskt samhälle har gång på gång visat sig vara stegvisa, konsensusbaserade reformer.
Den vägen har Kina än så länge vänt sig bort ifrån, och det är synd. Just nu är det inte ovanligt att landet beskrivs som en i bästa fall opålitlig, i värsta fall illasinnad, aktör på den globala arenan.
Det är inte så konstigt – både landets aggressiva politik mot grannländerna i det sydkinesiska havet och de omfattande investeringarna i ”den nya Sidenvägen” bär starka drag av imperialism; deras huvudsyfte tycks alltid vara att upprätta och hävda kinesisk dominans.
Tyvärr är det så vi har vant oss vid att betrakta det växande Kina – som ett annalkande hot mot den globala säkerheten och stabiliteten. Och det verkligt sorgliga i det, är att det inte alls hade behövt vara så; skulle du fråga den kinesiska befolkningen, skulle de med all säkerhet föredra fred, tillväxt och politisk frihet framför upprustning och en konfrontativ utrikespolitik.
Problemet är att det inte är någon som har frågat dem. Så går det till i ett land som inte är en demokrati. Men det är just i det som demonstrationerna faktiskt kan betyda någonting stort.
Det man ska drömma om i Kina är inte ett regimskifte som plötsligt kastar allt över ända. Det är snarare en mentalitetsförändring. Den kan – osynlig för media och för västvärlden, gömd bakom väggar av censur – ha pågått länge redan. Men för att ta det till ytan kan Hongkongbornas mod vara viktigt som ett glittrande och alldeles nödvändigt hopp.