För ett par veckor sedan gästade jag SSU:s kongress. En märklig känsla hade skapats inom mig då jag gick de två kvarteren från vårt förbundskontor vid Odenplan till ABF-huset på Sveavägen där kongressen ägde rum.
Inte kändes det bättre av den långa väntan för att få gå igenom säkerhetskontrollen där väskor och jackor noggrant genomsöktes. Precis som på flyget numera fick samtliga passera detektorbågar som har till uppgift att upptäcka även de minsta metallföremålen.
Aldrig förr har dessa minutiösa säkerhetskontroller behövts men de är såklart en effekt på det fruktansvärda terroristdådet på Utöya.
Strax innan kongressen ska börja ersätts dock mina tidigare känslor med glädje. En efter en tågar ombuden in distriktsvis sjungande på än den ena och än den andra sången.
Den glädje och kamplust som kännetecknade ombuden från hela Sverige på SSU:s kongress, den måste vi hålla vid liv och sprida.
Arbetarrörelsen står inför stora utmaningar i framtiden. Inte minst då det gäller att få fram nya ledare inför det stundande generationsskiftet. Det gäller såväl inom fackföreningarna som i politiken.
Jag har själv som 36-åring, vilket är en låg ålder inom LO-förbundens ledningar och vilket i sig säger en hel del, fått förmånen att som vice ordförande leda vårt förbund in i framtiden.
Men vi måste släppa fram fler. Vi har en tradition att innan man ska ha någon tyngre position så ska man ha vandrat hela vägen. Man ska börja som ombud på arbetsplatsen för att sen bli ersättare i en lokal styrelse för att sen eventuellt bli ordinarie ledamot o s v. Så där rullar det sedan på i många år.
Med en sådan tradition är det en självklarhet att medelåldern i våra styrelser och på de som är våra främsta företrädare blir hög. Det är inget som helst fel på dessa personer, tvärtom. Men det viktiga är att vi har en mix av företrädare med olika åldrar och olika lång erfarenhet. Då måste vi låta människor "gena", precis som jag fick göra.
Man ska exempelvis kunna gå från en arbetsplats direkt in i en avdelningsstyrelse eller som ung SSU:are direkt in i en kommunstyrelse. Detta är en av våra största utmaningar om vi vill vara relevanta fackförbund och ett relevant politiskt parti i framtiden.
Tillsammans måste vi bekämpa de rädslor som nu finns för att engagera sig. Ett exempel på denna rädsla var när min äldsta dotter förra veckan bestämde sig för att hon skulle bli medlem i SSU. Innan hon skickade in medlemsansökan frågade hon mig:
"Pappa, måste jag åka på sommarläger som dom gjorde i Norge om jag blir medlem?"