Onsdagens partiledardebatt i riksdagen var speciell.
Det var den första partiledardebatten i det nya politiska landskapet och med de nya samarbetskonstellationer som tagit form efter valet 2018. För första gången fick vi se hur partiledarna hanterar det nya läget.
En som definitivt trivs som fisken i vattnet är S-ledaren Stefan Löfven.
När Stefan Löfven valdes som socialdemokratisk partiordförande 2012 var det många förståsigpåare som trodde att en man som kom från den fackliga förhandlingskulturen skulle få det svårt i politiken.
På arbetsmarknaden är ju målet att bli överens med sin motpart och hitta en gemensam lösning. I politiken har dock mycket kretsat kring att ge sina motståndare pisk och vinna en majoritet för sina förslag.
Men när det inte längre finns några tydliga majoriteter för den ena eller andra sidan blir det nödvändigt med kompromisser och förhandlingar mellan partierna.
I det läget funkar det inte att låsa in sig i block. Då måste man börja tala med, inte om, varandra.
Därför har Löfven – med sin erfarenhet av att söka samförstånd och konsensus med en motpart – blivit helt rätt man på rätt plats i denna nya tid.
Löfven är inte den främsta retorikern eller den bästa debattören. Men han manövrerar ödmjukt och skickligt för att nå sakpolitiska resultat.
Under förra mandatperioden sydde Löfven I ihop sammanlagt 26 blocköverskridande överenskommelser.
S och MP gjorde upp med hela eller delar av alliansen om tunga områden som försvaret, migrationen, energipolitiken, mediepolitiken och ett nytt klimatpolitiskt ramverk.
Nu går Löfven II vidare genom samarbetet med Centerpartiet och Liberalerna om statsbudgeten och 73 punkter.
En som har svårare att trivas i det nya parlamentariska läget är Ulf Kristersson (M).
Som väntat kom en magsur reaktion från Kristersson mot uppgörelsen mellan S, MP, C och L.
”Nästan ingenting i den motvilliga överenskommelsen tar sikte på vår tids mest akuta problem”, sa M-ledaren i riksdagsdebatten.
Det är ett uttalande som säger mer om Kristerssons bitterhet och besvikelse än sakinnehållet i Januariavtalet.
Det räcker med att läsa innantill. Bland de 73 punkterna finns skarpa förslag för klimatet, integrationen, sjukvården, skolan, landsbygden och en rad andra politikområden.
Det är dessutom konkretiserat hur allt detta ska gå till med departementsskrivelser, utredningsdirektiv, propositioner, förordningsförändringar, regleringsbrev med mera.
Januariavtalet är genomarbetat in i minsta detalj. Det är ett gediget politiskt hantverk.
Partiföreträdare till både höger och vänster kommer att fortsätta attackera uppgörelsen. Förhoppningsvis genomskådar dock väljarna den förenklade och högljudda retoriken.
Svaren på Sveriges utmaningar stavas inte konfrontation, polarisering och ytterkantspolitik. De finns i den politiska mittfåran – precis där Stefan Löfven och hans samarbetspartners nu står.