Efter ett drygt halvår med en borgerlig minoritetsregering är det uppenbart att regeringen har underskattat de problem de skulle möta under mandatperioden. Den nya budgetprocess som infördes under mitten av 1990-talet har i och för sig gjort det betydligt lättare att regera i minoritetsställning. Många frågor ligger emellertid utanför budgeten. Där kan regeringen åka på stryk.
Under den första tiden efter valet förlorade oppositionen flera voteringar genom en blandning av otur och slarv. Under våren är det regeringen som har haft störst problem. Det beror på flera saker.
Oppositionen har ryckt upp sig vad gäller ordningen inför omröstningarna. En ytterligare faktor som inte ska negligeras är att vissa Sverigedemokrater börjar förstå sig på hur de ska kunna påverka politiken. Inget parti vill föra samtal med dem, men givetvis vill både regeringen och oppositionen vinna politiska segrar. Särskilt i vissa riksdagsutskott, där Sverigedemokraternas linje ligger närmare oppositionen, har detta märkbart påverkat arbetet.
Arbetet i utskotten har därför blir allt viktigare.
Makten som i majoritetsregeringar är samlad i regeringen, har förflyttats till utskotten i riksdagen. Det är där förhandlingarna sker och stödet för regeringens förslag måste läsas av. Med dagens parlamentariska läge måste sådana bedömningar bygga på känsla, intuition och erfarenhet.
Att sitta i riksdagen för ett parti som har regeringsmakten är traditionellt att vara ett transportkompani. Riksdagsledamöterna ska rösta om politiken och försvara den utåt, men har oftast litet inflytande över den. Nu har detta vänts upp och ner. Makten har glidit över till Riksdagen. Detta skapar en ny och svårbemästrad maktbalans inom de borgerliga partierna.
Upplösningen av det rödgröna samarbetet har gjort det lättare för regeringen att hitta samarbetspartier i enskilda frågor. Så länge det inte handlar om något organiserat samarbete bygger det dock mest på enstaka personers ambitioner och förmåga.
Frågan som måste ställas är hur länge regerandet kan pågå på det här sättet. Statsminister Reinfeldt borde inse att det finns en överhängande risk att hans statsråd mals ned i en riksdagsprocess som de svårligen kan ha någon kontroll över.
Regeringen har mycket att fundera över framöver.