Sedan 1981 har sociologen Stefan Svallfors vid Umeå universitet undersökt svenska folkets inställning till välfärdspolitiken vid sex tillfällen.
Siffrorna för 2010 visar att stödet för en skattefinansierad välfärdsmodell fortfarande är starkt. Stödet har snarare blivit starkare än svagare jämfört med undersökningen 2002.
Forskningen visar att medborgarnas inställning till att betala skatt är god, om pengarna bara går till rätt saker. Till exempel är svenskarna villiga att betala mer skatt för sjuk- och hälsovård, grund- och gymnasieskolor samt stöd till äldre.
Vidare finns starkt stöd för att socialförsäkringar ska finansieras gemensamt. Svenska folket tror även att ökad egenfinansiering, fler privata sjukhus och privata skolor är negativt för samhället i stort.
Det verkar alltså som om en välfärdsstat av socialdemokratiskt snitt har ett ganska starkt folkligt stöd. Svallfors själv sammanfattar sina resultat med orden:
"Lite tillspetsat kan man säga att den socialdemokratiska välfärdsstaten vann valet men att det socialdemokratiska partiet förlorade valet."
Men vad är det då som gör att svenska folket röstar fram Moderaterna och en alliansregering?
"Kan det helt enkelt vara så att S visserligen vann den välfärdspolitiska matchen, men samtidigt förlorade den än viktigare kampen om förtroendet när det gäller ekonomin och jobben?", funderar välfärdsutredaren Kjell Rautio, LO, i en debattartikel i tidningen Efter Arbetet 30 december.
Det ligger en del i det.
Det rödgröna regeringsalternativet hade klart sämre förtroendesiffror än alliansen när det gäller jobben och ekonomin, enligt Valu, SVT:s stora vallokalsundersökning.
Under valrörelserna 2006 och 2010 har Moderaterna dessutom varit skickliga på att dölja sina långsiktiga avsikter i socialpolitiken.
Fredrik Reinfeldt undviker värdeladdade ord som "systemskifte", "liberal valfrihetsrevolution" och "privatiseringar".
I stället ger Reinfeldt sken av att Moderaterna har ungefär samma syn som Socialdemokraterna på välfärden, men med en något större öppenhet för avknoppningar, alternativ och mångfald.
Men Reinfeldt är ingen smygsosse. Vi befinner oss mitt i ett systemskifte i synen på välfärdspolitiken. De olika trygghetssystemen förändras.
I sin artikel ger Kjell Rautio flera exempel.
A-kassan befinner sig i strykklass jämfört med andra europeiska länder. Inkomstskyddet vid arbetslöshet har urholkats kraftigt. Bara en av tio löntagare får 80 procent i ersättning om de förlorar jobbet. Följden har blivit att många lämnat A-kassan.
Villkoren i sjukförsäkringen hårdnar. Konjunkturinstitutet beräknar att cirka 45 000 personer blir utförsäkrade under 2010 och ytterligare 20 000 under 2011.
I spåren av försämringarna i A-kassan och sjukförsäkringen följer ökade socialbidragskostnader. Under det senaste kvartalet ökade kostnaderna med sju procent (exklusive stödet till flyktingar).
Därför är det fel att säga att Reinfeldt bara administrerar en socialdemokratisk välfärdsmodell med vissa privata inslag.
"Ojämlikheten växer sig just nu allt starkare för var dag som går. Jämlikhetstanken, en av de viktiga balanspunkterna i S-modellen, har ersatts av andra målsättningar", skriver Rautio.
Reinfeldt tassar fram i filttofflor med sitt systemskifte. Men det är likafullt ett systemskifte.
Det är viktigt att dessa olika ideologiska synsätt tydliggörs även av en ny socialdemokrati.
Socialdemokratin har en hemläxa att göra när det gäller jobbpolitiken, företagarpolitiken och den ekonomiska politiken.
Men det betyder inte att partiet ska kasta ut barnet med badvattnet.
Ett socialdemokratiskt parti som inte står upp för den generella välfärdspolitiken och för en politik som tar sikte på utjämning av livschanser är inte mycket till S-parti.