Min läsning av Bonniers serie "Sveriges statsministrar under 100 år" har tagit mig till Carl Swartz.
Han ledde regeringen under en kort period 1917. Men det var kanske de mest oroliga månaderna i Sverige under hela 1900-talet.
Sverige stod på raden till en revolution av samma slag som i Ryssland. Överallt i landet pågick hungerdemonstrationer och kravaller.
Historieprofessorn Eva Helen Ulvros, som skrivit boken om Swartz, berättar om det spända läget i landet. Många människor svalt och var desperata.
"I Västerås, Ystad, Göteborg, Stockholm, Karlstad och på många andra platser skallade ropen på mat", skriver Ulvros.
Mitt i stormen stod högermannen Carl Swartz och försökte mana till lugn och besinning. Han fick god hjälp av ansvarskännande socialdemokrater och liberaler.
Landets främsta oppositionspolitiker hade kunnat underblåsa de revolutionära strömningarna.
Men i stället valde S-ledaren Hjalmar Branting och andra att tala om behovet av reformism och demokratiska lösningar.
Andrakammarvalet 1917 brukar också beskrivas som parlamentarismens stora genombrott i Sverige. Trots att Sverige ännu inte hade allmän och lika rösträtt vann Socialdemokraterna och liberalerna en jordskredsseger.
Socialdemokraterna och liberalerna fick 31 procent respektive 28 procent.
Det nya, mer revolutionärt inriktade, vänstersocialdemokratiska partiet fick 8 procent.
Bondeförbundet och lantbrukarnas riksförbund lockade 8 respektive 3 procent av väljarna.
Högern backade till 25 procent.
Carl Swartz fick lämna statsministerposten. En ny tideräkning i svensk politik inleddes.
Demokratiseringen tog vid. 1921 förverkligades äntligen kravet om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor.