2009 beslutade en extra bolagsstämma att omvandla LKAB till ett så kallat publikt aktiebolag, ett beslut som underlättar en utförsäljning av den statliga gruvjätten.
2010 började LKAB:s tidigare styrelseordförande Björn Sprängare tala om en delprivatisering av LKAB.
2011 utses Marcus Wallenberg, själva urtypen för svensk finanskapitalism, till ny styrelseordförande.
Man behöver inte heller gräva djupt i riksdagstrycken för att hitta borgerliga riksdagsmotioner med krav på utförsäljning. Tre exempel är riksdagsmotionerna 2004/2005:N24 från FP, 2003/04:N316 från M samt 2004/05:N393 från KD.
De borgerliga privatiseringskraven tonades ned i valrörelserna 2006 och 2010. Alliansen begrep att en utförsäljning av LKAB inte var en valvinnarfråga.
I valrörelsen 2010 sa statsminister Fredrik Reinfeldt (M) att "det är inte aktuellt att sälja LKAB".
Men alla initiativ under de senaste tre åren känns som förberedelser för en utförsäljning. Det tycks finnas en dold agenda som tar sikte på privatisering.
Det finns säkert borgerliga strateger som hoppas på att kunna finansiera nya skattesänkningar genom att sälja aktieinnehavet i LKAB, Vattenfall och Sveaskog.
Men det är och förblir kortsiktig politik. Det blir engångsklirr i statskassan, men det sker till priset av att regering och riksdag mister kontrollen över viktig samhällsverksamhet.
Ingen ska tro att privata riskkapitalister hade tagit samma långsiktiga ansvar för ett krisdrabbat LKAB som S-regeringen tog 1983.
En privat ägare, med direktionen långt från Norrbotten, hade bara kollat på sista raden i bokslutet och lagt ned, utan tanke på människorna i Malmfälten.
Därför gäller det att hålla emot privatiseringsivrarna.
LKAB har utvecklats positivt som helstatligt bolag. Det bör LKAB få göra även i framtiden.