Under tretton år (1976-1989) - därav sex år som politisk chefredaktör - ansvarade Ove Andersson för ledarsidan i Norrländska Socialdemokraten. Men 1989 gick flyttlasset från Björkskatan i Luleå längs E4:an söderut.
Andersson blev chefredaktör på Socialdemokraternas veckotidning Aktuellt i Politiken. Där förblev han i arton år.
Men sedan fem år tillbaka är det inte längre journalistik som gäller för Andersson.
2006 utnämndes han till kanslichef på Arbetarrörelsens Tankesmedja, som drogs igång samma år.
LO, ABF och det socialdemokratiska partiet bestämde sig för att samla sina resurser för att skapa en bredare idédiskussion inom arbetarrörelsen.
"Vår uppgift är inte att konstruera nya program. Men vi ska fånga upp nya idéer och ge nya impulser till fack och parti", säger Ove Andersson, när jag träffar honom i tankesmedjans lokaler på Barnhusgatan 16 i Stockholm.
Andersson basar över en liten men produktiv organisation.
Sedan 2006 har tankesmedjan tagit fram 40 rapporter, arrangerat omkring 200 seminarier (i egen regi eller i samarbete med andra) samt medverkat på 100-tals debatter och föreläsningar runtom i landet.
Styrelsen, som innehåller representanter från huvudmännen, fungerar som referensgrupp och ett bollplank. Men den lägger sig inte i det dagliga arbetet.
"Vi har stor självständighet när vi gör våra rapporter. Många oberoende forskare deltar också på våra seminarier för att ta del av våra resultat", framhåller Andersson.
Den rapport som fått störst genomslag är "Ta tillbaka demokratin!", som skrevs av utredningschefen Anne-Marie Lindgren 2009.
Anne-Marie Lindgren är ingen styvnackad motståndare till alla privata välfärdstjänster. Men hon problematiserade debatten om de privata alternativen i vård och skola.
"Det blev inte billigare och effektivare. Man har utformat ersättningssystem där incitamentet varit ökad vinst, inte kvalitet. Det blev lönsamt att spara på lärare och vårdpersonal", konstaterar Ove Andersson.
Nu bekräftas Anne-Marie Lindgrens slutsatser i en omtalad forskarrapport från SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle", ibland kallat för "direktörernas ABF".
SNS-forskarna konstaterar samma sak som Lindgren gjorde redan 2009, vilket skapat viss turbulens på den borgerliga kanten.
Forskarna menar bland annat att de utlovade resultaten av marknadsreformerna inte kan beläggas. Exempelvis vad gäller produktivitet, effektivitet och kvalitet.
Det är givetvis kul för Ove Andersson, Anne-Marie Lindgren och övriga tankesmeder som kan ropa "vad var det vi sa".
Men det kan förhoppningsvis även leda till en mer nyanserad och pragmatisk debatt om privatiseringar.
Det är en sak att bejaka mångfald, valfrihet och alternativa driftsformer, men en långtgående privatiseringspolitik skapar också nya ekonomiska och sociala problem.
Ove Andersson känner också att den ideologiska pendeln kan vara på väg att svänga nu. Fler upptäcker att det inte räcker med marknadslösningar.
Politiken och staten måste spela en roll. Näringslivet och tillväxten är till exempel beroende av att det finns bra sjukvård, utbildning och infrastruktur.
"Titta bara på trafikinfarkten i Mälardalen. Vi klarar inte att pröjsa underhåll och nya spår bara genom att höja biljettpriserna. Vi måste ta ett gemensamt ansvar. Borgarna säger inte att vi har råd att satsa på höghastighetståg. Men vi måste ha råd med det, på samma sätt som vi hade råd med att bygga ut järnvägen på 1800-talet", säger han.
"Det är rationellt och modernt att tala om samhälleliga lösningar", argumenterar Ove Andersson.
Det är bra att Arbetarrörelsens Tankesmedja är offensiv. Det behövs motvikt och moteld i samhällsdebatten.
Den högerinriktade - och mycket resursstarka - tankesmedjan Timbro har under alltför lång tid fått sätta sin prägel på den politiska dagordningen.