Socialdemokraterna skriver på sin hemsida om rosen, partiets symbol: "Den röda färgen står för kampen mot den materiella fattigdomen och blomman för kampen mot den andliga nöden." Vackert fångar det vad socialdemokrati handlar om:
Alla människors rätt till frihet från fattigdom - både den ekonomiska och den själsliga.
Men var har S-rosorna till Libyen funnits under våren? S försökte i april sätta stopp för fortsatt svenskt stöd till den internationella insats som bistår den libyska oppositionens kamp mot Khadaffi.
Det utan att lyssna varken till de libyska demokratikämparnas behov eller till FN:s önskan om hjälp. S-linjen tycktes vara att "någon annan" skulle ge stödet som behövdes.
I bästa fall var s-rosorna bara lite vilse. I sämsta fall på farligt nationalistiska irrspår. Nu har de i alla fall hamnat rätt. Förra veckan bidrog S till att möjliggöra fortsatt svenskt stöd till demokratikämparna i Libyen.
Det var på tiden. S-linjen får aldrig vara att "någon annan" ska hjälpa folk i nöd. Men tyvärr är nånannanismen vanlig i S-utrikespolitiken.
Inte sällan höjs S-röster mot att Sverige bidrar till internationella insatser: "Det är inte vår uppgift" och "Det måste någon annan sköta". Linjen som framförs är att Sverige inte ska syssla med militära insatser. Om vi ens ska göra något, ska det bara fokuseras på diplomati och civilt stöd. Militärt grovjobb ska skötas av andra.
I bakgrunden ekar den svenska tystnaden under andra världskriget när våra grannländer bombades och blödde, och miljontals mördades av nazisterna. S präglas (och plågas!) än av denna så kallat neutrala inställning inför förtryck. Det har S-krumbukterna om Libyen visat otäckt tydligt.
Självklart ska Sverige främst inrikta sig på diplomati och civila insatser, till exempel bistånd. Det borde alla! Mer pengar måste satsas på det. Men att även solidariskt bistå med alla till buds stående medel - också militära - när det krävs, borde vara självklart. Som när FN, och folk som bombas av diktatorer, ber oss.
Konflikten i Libyen kräver en politisk lösning. Men för att nå dit behövs fortsatt militärt stöd till folket och FN. Vilken människosyn har den som blundar för det? Den unkna lukten av egoism trängde sig på i våras. Den påminde om stanken i gamla instängda garderober.
Doften av den röda rosen var på väg att försvinna bort. Jag är glad att partiledningen nu har gläntat på garderobsdörren.