Bo Östman, krönikör på ledarsidan i Norrbottens-Kuriren (M), har tagit på sig rollen som borgerlig dyngspridare i årets valrörelse. Personangreppen är nu snarare regel än undantag när Östman tar till orda.
8 juni beskrev Östman S-riksdagsledamöterna från Norrbotten som dörrmattor som inte gör några avtryck och 3 augusti menar han kommunalrådet Niklas Nordström, Luleå, bara är ”en publicitetstörstig linslus”.
”Vilken glädje har egentligen Luleå av ett kommunalråd som profilerar sig hårt på riksplanet? För en kommunpolitiker ska väl ändå lokalpolitiken vara prioritet ett, två och tre”, skriver Östman.
Av någon anledning kommer jag att tänka på det gamla ordspråket ”tomma tunnor skramlar mest”.
Det är nämligen uppenbart att Östman inte förstår vikten av lokalpolitiker som odlar breda nätverk och omvärldskontakter.
Den lokala utvecklingen hänger ju inte bara ihop med vilka beslut som tas i kommunfullmäktige. Luleå (och andra kommuner) är också beroende av besluten i riksdagshuset i Stockholm, statliga myndigheter, i Bryssel, av privata investerare och andra.
Därför behöver Luleå och Norrbotten regionala och lokala företrädare, som Nordström, som håller sig framme på den nationella arenan och i centrala sammanhang.
Uppenbarligen är det även ett arbete som ger resultat.
För en tid sedan presenterade kommunstrategen Emma Aludden en sammanställning över Nordströms och kommunledningskontorets påverkansaktiviteter under Almedalsveckan, olika näringslivsmässor och andra sammanhang.
De har medverkat till en rad viktiga beslut för Luleå och Norrbotten. Några exempel:
n Polarforskningssekretariatet lokaliseras till Luleå.
n Tunga projekt som igångsättandet av Norbotniabanan och investeringen i Malmporten finns med i Trafikverkets framtidsplan.
n Skatten för datahallar har sänkts till samma nivåer som för annan energiintensiv industri, vilket fått till följd att Facebook nu gör en ny stor investering i regionen.
n Nya aktörer har engagerat sig för att få fart på bostadsbyggandet i Luleå.
Kort sagt: Det spelar roll att Luleå och Norrbotten har företrädare som hörs och syns i maktens olika korridorer.
Det bidrar till att fler investerare får upp ögonen för de utvecklingsmöjligheter som finns i norra Sverige.
Resultaten av lokalpolitikernas slit är dessutom tydligt på arbetsmarknaden. Luleå har numera en arbetslöshet som ligger klart under riksgenomsnittet.
Till exempel är utvecklingen när det gäller ungdomsarbetslösheten oerhört glädjande.
Arbetslösheten bland ungdomar har halverats under Niklas Nordströms och Lenita Ericsons tid som kommunalråd.
I januari 2014 var 10,3 procent av ungdomarna i Luleå arbetslösa, i maj 2018 var motsvarande siffra nere på 4,9 procent.
Det är inte undra på att arbetsmarknadsminister Ylva Johansson använder Luleå som föregångsexempel.
S-styrda Luleå har bevisligen hittat ett lokalt framgångsrecept för arbetsmarknads- och näringspolitiken.
Antagligen är det också detta som stör Bo Östman och får honom att nu plocka fram den grövsta ammunitionen.
Personangreppen används för att flytta fokus från en i det stora hela lyckad S-politik.
Förhoppningsvis är dock Luleåborna tillräckligt kloka för att genomskåda den simpla högerretoriken.
Det finns inga skäl att byta ut ett styre som funkar och levererar jobb, välfärd och ökad lokal tillväxt.