Sedan jag intresserade mig för politik har jag älskat att diskutera. I början högg jag på varje debatt jag såg på nätet, på Youtube likväl som på Facebook.
Framför allt handlade debatterna om att reda ut felaktigheter om migration, ibland handlade det snarare om att försvara något så grundläggande som alla människors lika värde.
Jag var naiv i början, jag trodde att debatter med sympatisörer till de yttersta på högerkanten var något man orkade med i all evighet.
Men att debattera med de som gått på konspirationsteorierna om ”PK-median och sjuklöverns sammansvärjning för att låta arabvärlden ta över Europa” innebär inte att delta i en saklig debatt.
Det handlar ofta om att lägga fram fakta, få skällsord mot sig, kontra med mänskliga rättigheter, få en psykisk diagnos av den andre – och försöka övertyga åskådarna på Facebook eller i tidningens kommentarsfält. Den typen av debatter orkar man bara med under en tid, sen är energin slut.
”Man får ju inte diskutera det” är väl något av det vanligaste man hör. Sanningen är att migration diskuteras mer än någon annan fråga, men varför inte den konstruktiva debatten existerar i Sverige är därför att varje gång du försöker diskutera, replikera eller förklara så trycker fotfolket på nätet en stövelklack i din hals.
Varje gång du ifrågasätter när någon kallar en folkgrupp för löss så får du en virtuell näve runt halsen och någon som förklarar hur sjuk du är.
Så tystas den politiska debatten och så skrämmer man också ungdomar från att engagera sig.
Vi har kommit till den punkt där den ohämmade yttrandefriheten – där varken glåpord, dödsönskningar och mentala diagnoser i kommentarsfälten stoppas – förgör den grundläggande yttrandefriheten.
Där en inkorg med hotmejl skrämmer journalisterna från granskning av den politiska extremismen.
Där de ”öppna” forumen i kommentarsfälten på till exempel Aftonbladet har tagits över av ett garde bestående av tiotalet vita män som verkar jobba heltid med att skicka idiotförklaringar och förminskanden mot den som vågar dela annorlunda åsikter eller ifrågasättanden mot någon som önskar livet ur en folkgrupp.
För att sammanfatta 2014 års valrörelse: Ibland önskade jag att det fanns fler moderater och folkpartister bland de som hörs allra mest så att jag någon gång faktiskt fick diskutera bostadsfrågan, skolan eller fackliga rättigheter i stället för att ständigt behöva försvara alla människors lika värde.