Ytterkantspartierna ökar i söndagens val.
Sverigedemokraterna kliver framåt och Kristdemokraterna har gjort en stark valspurt. På andra sidan noterar Vänsterpartiet en framgång.
De gamla statsbärande partierna – Socialdemokraterna och Moderaterna – tappar mark och många citerar poeten William Butler Yeats: ”Things fall apart; the centre cannot hold.”
Det innebär emellertid inte att nyckeln till Sveriges framtid är ytterkantspolitik.
Svaret på samhällsproblemen är varken en radikal vänstergir eller kraftig högersväng. Lösningen måste, som alltid, sökas någonstans i politikens mittfält. Där finns för övrigt fortfarande också de flesta väljarna.
Historien ger även besked. Det är inte stridshingstar som Jonas Sjöstedt eller Ebba Busch Thor, utan politiska samarbetsingenjörer, som gjort Sverige till en framstående välfärds- och industrination.
Kom ihåg Nils Edéns och Hjalmar Brantings samarbete för demokratin i Sverige 1917-1920. Minns Tage Erlanders och Gunnar Hedlunds koalition 1951-1957.
Eller hur Olof Palme och Gunnar Helén gjorde upp om den ekonomiska politiken i ett knepigt parlamentariskt läge 1973-1976. Eller Ingvar Carlssons och Bengt Westerbergs uppgörelse om den stora skattereformen 1990-1991. Eller Göran Perssons och Per-Ola Erikssons handslag om budgetsaneringen 1995-98.
Många för Sverige helt avgörande beslut har helt enkelt skett genom att socialdemokrater och borgerliga politiker kommit överens.
Denna samarbetsanda har präglat även relationerna på arbetsmarknaden.
Under två decennier har Industriavtalet och det så kallade ”märket” skapat ordning och reda i lönebildningen, vilket varit bra för både fack och arbetsgivare. Det har blivit både högre reallöner och god internationell konkurrenskraft för svenskt näringsliv.
Som regeringschef har Stefan Löfven arbetat helt i enlighet med den svenska samarbetstraditionen.
Ofta har han mötts av en knuten näve från borgerligt håll. Men när vi summerar den gångna mandatperioden har den S-ledda regeringen och hela eller delar av alliansen gjort 26 breda överenskommelser – bland annat om tunga områden som migrations-, energi-, medie- och försvarspolitiken.
Det var svårt att tro när man hörde munhuggningen i fredagens partiledardebatt i SVT. Men i det vardagliga parlamentariska slitet har sossar, miljöpartister och borgare faktiskt enats om väldigt mycket.
Förhoppningsvis kommer denna tradition av pragmatism och förmåga till kompromisser att prägla svensk politik även under de kommande åren, oavsett vem som till sist blir regeringschef.
Sverige har inget att vinna på att bli ett land som präglas av politiskt kaos och ständiga regeringskriser som Italien eller Grekland. Sådant skadar både demokratin och ekonomin.
Ibland tänker jag på Uruguay. Landet fick demokrati i början av 1900-talet (långt före Sverige).
Under flera decennier upplevde landet ett stigande välstånd och en god ekonomisk utveckling.
På 1930-talet, när Sverige var fattigt och i djup kris, beskrevs Uruguay som Latinamerikas Schweiz.
Under 1950-talet började politikerna emellertid tappa greppet om ekonomin.
Den politiska oron och polariseringen i Uruguay växte – och på 1970-talet förvandlades det som bara ett par decennier tidigare varit en stabil demokrati och välfärdsstat till en brutal militärdiktatur.
Sverige 2018 är fjärran från ett sådant läge. Men Uruguay är en påminnelse om att demokratisk, social och ekonomisk stabilitet inte är en skänk från ovan.
Politiker, som gräver ned sig i skyttegravar istället för att lösa samhällsproblem, kan ställa till mycket elände för ett land.
Därför hoppas jag att sansade politiker i respektive block har is i magen och använder tiden fram till riksdagssamlingen 24 september för att resonera sig fram till en formel för hur Sverige ska styras på ansvarsfullt sätt.
I sommarens tal i Almedalen påminde Stefan Löfven om när den liberale statsministern Nils Edén stod inför sitt livs beslut i slutet av 1918 – för 100 år sedan.
Europa låg i ruiner efter kriget. I Sverige rådde hungersnöd, inflation, och tiotusentals dog i spanska sjukan.
I det läget ska Edéns regering försöka svara på folkets krav om allmän och lika rösträtt. Men han är orolig att förslaget ska falla – och att extremistiska grupper ska ta till våld.
Det sägs att han vände sig till en av sina socialdemokratiska ministrar, Värner Rydén, och sa: ”Om allt går sönder, så kastas landet bara ut i större äventyr.” Och Rydén svarade: ”Det går inte sönder, om vi hålla ihop.”
Sådan statsmannamässighet och sammanhållning behövs även i vår tid. Det är dags att lägga bort valplakaten.
Senast 15 november ska regeringen (oavsett hur den ser ut) lägga en statsbudget på riksdagens bord.
Där måste det finnas svar på hur Sverige ska ta sig an alla demografiska, ekonomiska, sociala och säkerhetspolitiska utmaningar under de kommande åren.