Det finns tankeväckande SCB-statistik om de privata företag som är verksamma inom välfärdssektorn.
År 2010 fanns omkring 49 000 privata företag inom vård, skola och omsorg.
De sysselsatte 195 000 personer, jämfört med 177 500 året innan.
Företagens sammanlagda rörelseresultat var 13,3 miljarder kronor (före skatt).
Deras finansiella intäkter var 7,2 miljarder kronor (före skatt).
Deras sammanlagda tillgångar var 137,3 miljarder kronor.
Den totala avkastningen på tillgångarna var 14,9 procent.
Det är siffror säger något om den marknad som har utvecklats på välfärdspolitikens område. Många arbetar i dessa bolag. Ännu fler använder deras service och tjänster.
De flesta av dessa bolag är också seriösa och kompetenta aktörer. Men det finns exempel på motsatsen.
Alla privata alternativ är inte av godo. En del är bara intresserade av att skära guld med täljkniv, inte att utveckla verksamheten.
Till exempel har Skolinspektionen visat att många friskolor inte lever upp till skollagens krav på kuratorer, skolsköterskor och skolbibliotek.
Med andra ord: Det finns bolag som tummar på kvaliteten.
Skattepengar som egentligen ska gå till att utveckla skola eller äldreomsorg hamnar i stället i fickorna hos privata ägare.
Det är också bakgrunden till diskussionen om vinster i välfärden inför den socialdemokratiska partikongressen 3-7 april i Göteborg. 179 av totalt 1913 motioner handlar om ämnet.
Bland borgerliga opinionsbildare tolkas det som att de socialdemokratiska gräsrötterna motsätter sig alternativa driftsformer och privat företagsamhet.
Socialdemokratin framställs som ett gäng stelbenta planekonomer och kryptokommunister. Men S-debatten handlar inte om det.
Den tar sikte på att skapa ett tydligare regelverk för de företag som är verksamma i välfärdssektorn, inte att förbjuda alternativ som fungerar bra.
Jag kan inte heller se att Stefan Löfvens företrädare Håkan Juholt skulle ha varit inne på en annan linje, som en del säger.
Jag har lusläst Håkan Juholts berömda installationstal från extrakongressen 2011.
"En distriktssköterska anställd av ett vårdbolag är lika engagerad som en lärare i den kommunala skolan. Det är inte där skon klämmer med privatiseringen", sa Juholt.
Juholt talade aldrig för ett idiotstopp för alternativ, mångfald och vinster. Men Juholt varnade för lycksökare, skumraskverksamhet och avarter.
Han motsatte sig att skattepengar delas ut som övervinster och flyttas till utländska skatteparadis, "i stället för att användas till en lärarlön eller till en vårdanställd som kan hålla en sjuk människa i handen".
Samma synsätt präglar den socialdemokratiska partistyrelsens utlåtande inför kongressen nästa vecka.
Juhols retorik var vassare än Löfvens, men ideologin och politiken är i grunden densamma. Juholt och Löfven är samma andas barn.
Den socialdemokratiska partistyrelsen, som för övrigt var helt enig i sitt beslut, vill inte ha ett vinstförbud eller stoppa alternativ. Däremot vill partistyrelsen begränsa möjligheterna till oskäliga vinstuttag genom regleringar, mer insyn och högre kvalitetskrav på de privata företag som är verksamma inom skola, vård och äldreomsorg.
Det är en rimlig hållning som borde ha förutsättningar att vinna brett stöd både bland de 350 kongressombuden och inför valet 2014.
För de flesta svenskar står det klart att "välfärdsmarknaden" inte bara lockar goda pedagoger och engagerade sjuksköterskor. En del figurer tar också chansen att göra snabba cash.
Detta borde dessutom oroa socialliberaler och socialkonservativa politiker, om det nu finns några sådana kvar i det borgerliga lägret.
Marknadsfundamentalismen verkar tyvärr dominera bland borgarna.
Det är skandallöst att det bara är Socialdemokraterna, LO och oppositionen som diskuterar problemen medan regeringspartierna sitter med armarna i kors.
Det borde främst vara regeringens huvudvärk när välfärden brister och det läcker skattepengar från vård, skola och omsorg.
Socialdemokraterna är på god väg att formulera sitt alternativ och sina lösningar. Men från borgerligheten möts vi bara av tystnad och en passiv låt-gå-liberalism.