Under den gångna helgen talade Sveriges statsminister i telefon med den amerikanske presidenten Donald Trump. Deras samtal handlade inte – som man hade kunnat tänka sig när det handlar om två regeringschefer – om ländernas bilaterala samarbete eller ens om politik överhuvudtaget; i stället handlade det om ett rättsfall.
Det är den amerikanske artisten Rakim Mayers, mer känd under sitt artistnamn ASAP Rocky, som sedan den 30 juni i år sitter häktad misstänkt för misshandel i Stockholm; Mayers var i staden som en del av sin nu inställda turné runt Europa.
Amerikanska politiker och myndigheter har redan tidigare engagerat sig i fallet – i veckan var en av landets biträdande utrikesministrar på besök, och kunde tillsammans med ambassaden konstatera att de svenska häktningsförhållandena uppfyller alla tänkbara villkor och krav.
Att de gör det är inget att förvånas över. När svenska medborgare fängslas i utlandet – särskild om grunderna är tveksamma eller formerna uppmärksammade – förväntar vi oss att våra egna politiker lyfter och engagerar sig i frågan.
Att landets minst sagt impulsive president också engagerar sig i fallet är inte heller oväntat. Hans agenda tycks i hög grad inspireras av vad han ser på tevenyheterna, och hans i diplomatiska sammanhang oortodoxa förslag att han personligen skulle betala en borgen för Mayers är typiskt.
Det som förvånar är snarare att president Trump tar sig tiden att lyfta denna fråga samma vecka som han bannats av det egna representanthuset efter att under ett kampanjmöte – som inte så lite påminde om vissa, ökända partidagar i Nürnberg – ha inspirerat sin publik till att skandera ”Skicka hem henne!” om en politisk motståndare.
Lägg till att han göra detta samtidigt som USA av allt att döma snubblar sig närmare en storskalig väpnad konfrontation med Iran, och det hela är faktiskt på gränsen till obegripligt. Vid det här laget borde man ha blivit van, men vissa händelser på den världspolitiska arenan lämnar mig ärligt talat med öppen mun i fullständig förvåning. Är det verkligen möjligt att världens mäktigaste ämbete bekläds av en affärsman och realitystjärna helt utan moralisk kompass och politiska grundbegrepp? Är Ukrainas president verkligen en före detta komiker vars främsta merit var att han i en tv-serie spelade president?
På den svenska sidan om är läget än så länge nyktrare och klarare. Våra ledande politiker talar med total enighet om att det inte är deras uppdrag att lägga sig rättsväsendets affärer; allt annat vore ministerstyre och ett brott mot rättsstatens principer. Det gäller Rakim Mayers och Julian Assange, likaväl som en anonym missdådare i Säffle eller Sollefteå.
Det betyder inte att allt är som det ska vara, och att det inte finns någon anledning till självkritik här. De svenska häktningstiderna är orimligt långa, och i det här fallet tycks det verkligen finnas anledning till att ifrågasätta häktningsbeslutet överhuvudtaget.
Hur stor är egentligen risken att någon som arbetar med att turnera runt världen flyr och aldrig mer återkommer till ett land där han kan utlämnas – och står verkligen de professionella och ekonomiska konsekvenserna för Mayers i rimliga proportioner till brottet han misstänks för?
Det är något att fundera på för framtiden, och kanske kan det till och med vara något av en sedelärande historia för den som ropar på fler inlåsningar och strängare straff. Men det kan man tycka, och ändå ge den svenska linjen om ett fullständigt och ovillkortligt oberoende för rättsväsendet sitt fulla stöd.