Kanada initierade arktiska samarbetet och Arktiska rådet för 15 år sedan. Sverige har gjort goda insatser inom polarforskningen, men ansetts som det minst intresserade av åtta medlemsländer i rådet. Som svensk blev jag närmast utskrattad för detta ointresse vid besök 1999 på ministeriet för arktiska frågor i Ottawa.
I maj blev Sverige ordförande på två år i Arktiska rådet. Vår mest synligt aktive riksdagsman från Norrbotten Sven-Erik Bucht har nu lagt fram en motion om att utarbeta en parlamentariskt förankrad svensk strategi för arktiska samarbetet. Den förtjänar stöd.
Området har enorma gas- och oljetillgångar, malmer och mineraler, fisk med mera. Uppvärmningen genom klimatförändringarna öppnar nya perspektiv för att kunna utnyttja tillgångarna och börja trafikera Nordostpassagen den kortare havsvägen från Atlanten till Stilla Havet och Asien. Ökad handel och stora ekonomiska värden står på spel.
Medaljen har en baksida. Miljön hotas av uppvärmningen och ny exploatering. Särskilt upplevs risker mellan fisket och ursprungsbefolkningarna näringar å ena sidan och den petroleumrelaterade verksamheten. Farhågor finns om läckage såsom BPs i Mexikanska bukten i den sköra arktiska miljön.
Globala uppvärmningen hotar djurarters fortbestånd som isbjörnen och uppträder allt tätare i form av torka med svältkatastrofer och översvämningar i andra delar av världen. Om inte ett långtgående internationellt klimatavtal uppnås tvingas vi betala en mycket dyr nota för försummelser och skadeeffekter.
Arktis måste bli en samarbetsregion, en kärnvapenfri zon, och inte ett område präglad av konfrontation. Internationella regelverk och samarbete måste byggas ut. Gränsfrågor ska lösas genom förhandlingar såsom det norsk-ryska avtalet från ifjol om havsgränsen mellan länderna.
Norrbotten kan bli en mera engagerad diskussionspartner och sträva att etablera Kiruna som ett svenskt arktiskt centrum analogt med Tromsø i Norge och Rovaniemi i Finland. Kiruna skulle kunna bygga vidare på den arktiska forskning och samiska befolkningen och dess verksamhet som redan finns på plats, vinterstadsbegreppet och söka komplettera den "intellektuella och administrativa strukturen" för att kunna leva upp till en ny roll.
Många idégivare behövs. Luleå känns inte för mig som en naturlig lokaliseringsort för ett sådant centrum.
Bucht interpellerade Carl Bildt i våras om samarbetena i Arktis och Barentsområdet. Bildt sa sig vara överraskad att först efter fem år ha interpellerats i ämnet. Ett dåligt betyg för de norrbottniska politikerna?
Bildt har avgått efter en tvåårig period som ordförande i Barentsrådet. Har någon märkt av den verksamheten?
Landshövding Per-Ola Eriksson blir i oktober ordförande i det regionalt baserade Regionrådet i två år och borde höja svansföringen.
För tio år sedan var jag - i två år - projektledare för Barentssamarbetet och nordliga dimensionen. Vi gjorde mycket. Presenterade nio rapporter, ordnade två större konferenser, dammsög goda idéer, reste och samtalade med i stort sett alla viktiga aktörer, men det mesta stannade på papperet.
Förslag om ett Barentsinstitut torpederades för att frågan politiserades för tidigt - säkraste sättet att slå ihjäl en fråga, brukade min far säga - statsministern var ointresserad och de närmast inblandade hade olika syn på ett instituts uppgifter.
Själv tyckte jag att ett främjandeinstitut och en tankesmedja ungefär som Medelhavsinstitutet i Barcelona vore det som bäst behövdes. Ett sådant skulle ha rått bot på bristen på intellektuell infrastruktur i Norrbotten, en bedömning som jag delade med Johan Hellstrand, då ansvarig för Barentssamarbetet vid Luleå tekniska universitet.
Vi ordnade en tankesmedja i Björkliden med ett 40-tal forskare och sakkunniga från många länder. Professor Pal Tamas från Budapest sa att "Barentsregionen inte är synlig i Europa". Ändå deltog vi i en utbyteskonferens om EU:s sydliga dimension (s k Barcelonaprocessen) och nordliga dimension i Barcelona, där landshövding Kari Marklund, Anders Sundström och jag själv hade framträdande roller.
Barentssamarbetet har stagnerat när det om drygt ett år fyller 20 år. Norrmännen driver på och har gjort Kirkenes till centrum för samarbetet, också med ett nytt Barentsinstitut.
Per-Ola Eriksson kan rekommenderas att försöka uppnå konkreta resultat på några områden.
Till dem hör att undanröja hinder för handel och ekonomiskt utbyte; stödja civilsamhället och demokratin i Ryssland samt viktiga aktörer som universitet, ungdomar, kvinnor och Barents pressnätverk så att de kan verka; ta fram besked om hur arbetet mot atomsopor på Kolahalvön fortskrider som Sverige delfinansierat, men som inte ens Carl Bildt verkar veta läget för samt att se till att en årsrapport om vad som görs och inte görs i samarbetet tas fram så att en offentlig diskussion äntligen kan komma igång.