För två veckor sedan samlades landets Skådebanerörelse på utvecklingskonferens och årsmöte i Jönköpings kulturella stolthet SPIRA. Detta vackra och inspirerande kulturhus gav den rätta inramningen för tvådagarsmötet.
"Vad är skådebanerörelsen för något", frågade syrran häromdagen.
"Det är en folkrörelse som arbetar för att alla ska få chansen att vara delaktiga i kulturella sammanhang", blev mitt svar.
Skådebanan bildades för lite mer än 100 år sedan, närmare bestämt 1910, som ett teaterföretag med folkbildningssyfte. Uppgiften var att nå människor som inte normalt kommer i kontakt med teater.
I dag har arbetet vidgats och omfattar förutom teater och musik även dans, konst film, litteratur och annan kulturell verksamhet. Nu är det övergripande målet att inrikta sig mot att nå kulturovana grupper, väcka ett intresse till ett kulturellt engagemang och deltagande.
Många olika folkrörelser är medlemmar i skådebanerörelsen. Det är en mix av traditionella organisationer och nybildade specifika kulturorganisationer.
Skådebanerörelsen finns mitt i och är en del av en folkrörelse som visar på kulturens nödvändighet. Kulturens historia är i hög grad folkrörelsernas historia.
Makten över tanken skapas i hög grad av vår möjlighet att utöva kultur och av att få kulturupplevelser. Människors behov av att påverka och uttrycka sina åsikter skapar hela tiden nya folkliga rörelser och nya kulturyttringar.
I Jönköping uttryckte skådebanerörelsen en vilja att tillsammans med andra öka tillgången av kultur i äldrevården. Vidare ville man samarbeta med idrottsrörelsen för att ge kulturen en chans. Det handlar om att på olika sätt bryta segregeringen inom kulturlivet.
De regionala Skådebanornas framgångskoncept ligger i att utvecklas utifrån att de är olika men ändå lika. En fråga som debatteras är; vilken roll ska skådebanerörelsen ha när den statliga kulturpolitiken regionaliseras?
Övergripande handlar det om att alla konstuttryck ska vara tillgänglig för var och en och detta ska gälla oavsett var du bor i landet. Konsten ska vara vår gemensamma egendom.
Vi ska alla oberoende av funktionsnedsättning, ålder, kön och klass ha möjlighet att via konsten beskriva och förstå våra liv.
Konsten är till sin natur fri och talar personligt till var och en av oss. Det är därför en demokratisk nödvändighet att var och en kan göra sig hörd och få utrymme för sitt personliga uttryck.
Alla människor har ett behov av att uttrycka sig konstnärligt, inte nödvändigtvis inför publik, ibland bara för sin egen skull.