Felstegen, felsägningarna, mediadrevet, illojala partikamrater ...
Mycket har sagts om orsakerna till Håkan Juholts avgång. Men det var också politiken. Så låt oss, för omväxlings skull, prata lite politik...
Carema-skandalen satte fokus på frågan om privata bolag i välfärden. Ett utmärkt läge för ett socialdemokratiskt parti att sätta en blåslampa i häcken på regeringen.
Men så blev det inte. Den socialdemokratiska kritiken fick aldrig någon riktig tyngd.
Det var inte det att Håkan Juholt inte kraftfullt angrep regeringspolitiken, för det gjorde han.
Problemet var i stället oklarheten om Socialdemokraternas hållning till vinster i välfärden.
"Om någon skulle fråga mig vad socialdemokraterna tycker om vinst i välfärden så vet jag faktiskt inte", erkände Tiden-redaktören Daniel Suhonen i en intervju nyligen.
Och om inte ens han vet, hur ska då väljarna veta?
Partikongressen 2009 beslutade efter lång debatt att vinster i välfärden inte skulle förbjudas. I stället skulle höga kvalitetskrav göra det omöjligt för företag att ta ut oskäliga vinster.
När Håkan Juholt blev partiledare markerade han ganska tidigt att han ville stoppa möjligheten att ta ut vinster ur välfärden, d et vill säga föra en politik som stred mot kongressbeslutet.
Man kan ju diskutera det demokratiskt legitima i att en partiledare desavouerar sin kongress, men viktigare i det här sammanhanget är att det skapades oklarhet om politiken.
Var det kongressen eller Juholt som gällde?
I avgörande spörsmål svajade dessutom Juholts argumentation. Ena gången talade han om att riskkapitalbolag skulle förbjudas, andra gånger om att vinster generellt inte skulle få tas ut ur välfärden, det vill säga att alla bolag måste återinvestera sin vinst.
Samtidigt sa han att han inte var emot vinstdrivande bolag i till exempel skolan.
De spretiga beskeden avslöjade att Socialdemokraterna faktiskt saknade ett konkret alternativ till regeringspolitiken.
Och det var ju inte så konstigt: Partiet hade ju valt en annan linje än den Juholt pläderade för.
Juholts budskap fångade upp ilskan hos en upprörd opinion, men höll inte för en närmare granskning av politiska motståndare och journalister.
Starka kvalitetsargument talar för försiktighet med vinstmaximerande företag i verksamheter där vinster i första hand uppstår genom besparingar och stenhård utgiftskontroll. Alltför stark fokus på ekonomin går ut över kvaliteten, det demonstrerade Carema-skandalen övertydligt.
Men görs det till en fråga om förbud av vinster i välfärden hamnar man i ett moras av avvägningar som är svåra att förklara för väljarna.
Frågan om vinsterna i välfärden försvann inte i och med Håkan Juholts avgång. Tvärtom.
Att mejsla ut en tydlig linje om de privata aktörernas roll i välfärdspolitiken blir därför en av den nye partiledaren Stefan Löfvens viktigaste och svåraste uppgifter.