Talmannen Andreas Norlén har nu förhandsaviserat att han kommer att föreslå Ulf Kristersson (M) som statsminister. Sannolikt kommer den slutgiltiga omröstningen att ske i riksdagen 14 november.
Det betyder att saker och ting ställs på sin spets för riksdagens två liberala partier.
Under valrörelsen lovade Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) dyrt och heligt att de inte skulle medverka till en regeringsbildning som ger SD makt och inflytande.
”Jag kommer aldrig att medverka till att SD får någon politisk makt”, sa Björklund under Järvaveckan 2017.
”Centerpartiet kommer inte att ingå i ett regeringsunderlag tillsammans med Sverigedemokraterna för en alliansregering”, markerade Lööf i SVT:s Agenda i januari 2017.
I valdebatt efter valdebatt upprepade sedan Lööf och Björklund sitt bestämda avståndstagande från Jimmie Åkessons radikalnationalistiska politik och retorik.
”Sverigedemokraterna är besatta av att diskutera rötter – vem som är svensk, jude eller något annat. De enda rötter som Sverigedemokraterna inte vill diskutera är sina egna”, sa Björklund och fick applåder av många.
Sannolikt spelade denna tydlighet stor roll för Centerpartiets och Liberalernas valresultat 2018.
För första gången under Jan Björklunds ledarskap försvarade Liberalerna sina positioner jämfört med föregående val. Samtidigt nådde Centerpartiet sitt bästa valresultat på flera decennier.
Det är troligt att både C och L plockade röster från Moderaterna, som gav oklara och svajiga besked om eventuella samarbeten med Åkessons parti
Allmänborgerliga väljare, som ogillade M:s öppning mot SD, uppskattade Lööfs och Björklunds klarspråk och försvar av de liberala principerna.
Det innebär att det skulle vara bäddat för en svekdebatt av enorma proportioner om Lööf och Björklund släpper fram en regering som är direkt beroende av Sverigedemokraternas stöd.
Även nedlagda röster i riksdagens votering får ju konsekvenser. Då har nämligen SD fått en maktposition och nyckelroll i svensk politik, vilket ju inget av de liberala partierna skulle medverka till.
Därför borde det vara en självklarhet att C och L inte viker ned sig. Det handlar om respekten mot de 913 046 väljare som gav de två partierna sina röster i årets val.
Men tyvärr finns starka intressen som driver på i en annan riktning.
Tunga borgerliga opinionsbildare – till exempel ledarsidorna hos Göteborgs-Posten och Dagens Industri – vill att partierna ska svika sina löften om SD.
Den senaste tiden har dessutom kommit en del signaler om att Liberalernas riksdagsgrupp vacklar och är splittrad.
Därför återstår att se om L och C står pall när avgörandet i regeringsfrågan nu närmar sig ett skarpt läge.
För min del hoppas jag på det. Jag tror både att det skulle vara bra för trovärdigheten hos de två partierna och medverka till en ny dynamik i svensk politik.
Den gamla blockpolitiken funkar inte. Det politiska landskapet har förändrats.
Det har gått 16 år sedan svenska folket senast röstade fram en rödgrön riksdagsmajoritet och 12 år sedan alliansen senast fick majoritet.
Det är en tydlig fingervisning till partierna att söka nya samarbetsformer.