Under de borgerliga regeringsåren beskrev sig Moderaterna som ”kollektivavtalskramare”, liksom varma anhängare av den svenska modellen och arbetsrätten.
Vi var en del som ifrågasatte hur mycket allvar det egentligen låg bakom den nymoderata retoriken, när alliansregeringen samtidigt luckrade upp lagen om anställningsskydd (las) genom att ge arbetsgivarna större möjligheter att stapla visstidsanställningar på varandra.
Det kändes inte som att Moderaternas tal kom från hjärtat. Det framstod mest som en läpparnas bekännelse och ett försök att stilla kritiken från TCO och andra löntagarorganisationer.
Nu, eftervalförlusten, talar också allt fler moderater klartext. I en intervju nyligen uttalade tidigare finansministern Anders Borg (M) att det är hög tid att förändra arbetsrätten – och i Dagens Industri 24 januari visar nya M-ledaren Anna Kinberg Batra att hon inte är främmande för idéerna.
Liknande besked hörs även från Ulf Kristersson, Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson.
Samtidigt eldar Annie Lööf (C) på om att det behövs ”större flexibilitet” i las för att underlätta för ungdomar och invandrare att komma in på arbetsmarknaden.
Att det behövs åtgärder för att förbättra både ungdomars och invandrares möjligheter på arbetsmarknaden är tveklöst.
Men är verkligen en uppluckring av las lösningen på arbetslösheten? Blir det verkligen fler jobb bara för att vi försämrar anställningstryggheten (i praktiken göra det lättare att säga upp folk på godtyckliga grunder)?
Nej! Det räcker med att studera effekterna av lagen om allmän visstidsanställning, som den dåvarande borgarregeringen införde 2007.
Den vackra tanken var att förändringen skulle minska arbetslösheten. Men arbetslösheten är i dag högre än den var före förändringen.
Sysselsättningsgraden bland invandrare är lägre än 2006 och ungdomsarbetslösheten i Sverige ligger numera över EU-genomsnittet.
Det visaratt försämringar i arbetslivet (det som Annie Lööf med sitt nyspråk kallar ”ökad flexibilitet”) inte löser arbetslöshetsproblemet.
Det enda som skett är att det blivit osäkrare anställningsvillkor och en otryggare arbetsmarknad. Vi har fått sms-jobb, timanställningar och anställningar vid behov.
Arbetsgivarna har fått större möjligheter att inte bara bruka utan också missbruka visstidsanställningar och andra korta anställningsformer.
Förändringarna har, enkelt uttryckt, gett större makt åt arbetsgivarna. Men de har inte underlättat för ungdomar, invandrare och andra utsatta grupper på arbetsmarknaden.
Mot den bakgrunden är det svårt att förstå den borgerliga retoriken om att det behövs ytterligare uppluckring av las för de arbetslösas skull.
Resultaten av den egna regeringspolitiken talar emot borgarna. Deras egna försämringar i arbetsrätten blev inget lyft för svensk arbetsmarknad.