Det är intressant att läsa hur Åklagarmyndigheten motiverar beslutet att lägga ned förundersökningen mot Håkan Juholt.
"Det saknas regler för privat hyrda lägenheter för riksdagsledamöterna", konstaterar åklagaren Björn Ericson på myndighetens hemsida.
Enligt Åklagarmyndigheten finns varken "ett tydligt regelverk" eller "en fast och utvecklad praxis".
En läsare tipsar mig även om att studera Centerledaren Annie Lööfs blogg.
"När jag bodde här uppe i Stockholm själv stod de för min månadsavgift på dryga 4000 kronor på bostadsrätten, ränta och amorteringar betalar man själv. När min man flyttade in kunde jag enligt riksdagsförvaltningen bestämma själv om jag skulle ha hela ersättningen eller inte eftersom jag de facto har två lägenheter i mitt uppdrag", skrev Lööf i ett blogginlägg 1 september, det vill säga en månad före den så kallade Juholt-affären.
Annorlunda uttryckt: Enligt Lööf - som liksom Juholt bor med sambo i Stockholm men också har bostad i Småland - hade alltså Riksdagsförvaltningen gett henne upplysningen att hon själv kunde bestämma om hon skulle ha hel eller halv bostadsersättning!
Förvirringen blir inte mindre när jag läser ett debattinlägg av Victor Tullgren, 27 år och student i Stockholm, i Aftonbladet 14 oktober.
"Riksdagens blanketter för ansökan ser inte ens ut så att man begär en specifik ersättning. I stället fyller man i följande: ´Min hyra/avgift är för närvarande ______ kr/månad.´Blanketten efterfrågar alltså enbart vad han har för hyra eller avgift, inte hur mycket ersättning han yrkar", skriver Tullgren.
"Varken lagstiftning eller reglemente nämner något om att en ledamot enbart ska få halv ersättning om man delar lägenheten med någon", konstaterar Tullgren.
Chefredaktören Jan Helins replik till Tullgren talar för sig själv. Helin bröstar upp sig och talar om att makthavare ska granskas, vilket givetvis är riktigt, men i sak har han inget att anföra mot Tullgrens påpekanden.
Mitt bestående intryck blir att den stora mediechefen står med rumpan bar och får präktigt med pisk av en ung student. Krigsrubrikerna om att Juholt bröt mot solklara regler har haft dålig täckning.
Därför hoppas jag att hanteringen av den här historien kan leda till åtminstone en stund av eftertanke och självreflektion på landets nyhetsredaktioner.
Även på Riksdagsförvaltningen får vi hoppas att det avsätts några timmar för självkritik.
Det är inte meningen att förvaltningskontoret ska fungera som bankomat och bara betala ut pengar till riksdagsledamöterna.
Vi förutsätter att förvaltningskontoret faktiskt granskar ledamöternas underlag för resor och boende. Eventuella fel ska påpekas omedelbart - inte flera år senare.
Men det finns även socialdemokrater som bör titta sig själva i spegeln och fråga sig vad de håller på med.
Det är ingen hemlighet att det finns folk i S-leden som ville ha en annan partiledare än Håkan Juholt.
Minns hur det var före S-kongressen i mars. In i det sista var Mikael Damberg och Thomas Östros heta namn.
Enligt SVT-programmet "Bakom kulisserna" var det till slut fem röster för Juholt, fyra för Damberg och två för Östros i valberedningen.
Därför behöver man inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att tro att det fortfarande finns ett gäng som hellre vill ha en annan ordförande än Juholt.
Det är givetvis en demokratisk rättighet för dem som så vill att agera för att få en annan S-ledare. Men jag reagerar starkt mot metoderna.
Jag blir bekymrad när "ledande" socialdemokrater uppträder som anonyma källor, medverkar till att skapa mediedrev och underblåser ren smutskastning.
Det finns skäl att påminna om vad nya partisekreteraren Carin Jämtin sa i sitt tal på S-kongressen i mars.
"Vi måste agera mot varandra som vi själva vi vill bemötta. Vi måste låta våra värderingar genomsyra vårt sätt att möta varandra i partiet, med respekt, omtanke och värme. Vi måste prata med varandra i stället för om varandra", underströk Jämtin.
Svenska folket kommer aldrig att rösta på ett parti med medlemmar som talar om solidaritet och omtanke men samtidigt snackar en massa skit om andra sossar.
"Vi kommer inte att bli bedömda utifrån vad som hänt under den här kongresshelgen, utan utifrån vad vi gör i vardagen", framhöll Carin Jämtin helt riktigt i mars.
Något borde socialdemokratin ha lärt av förfallet i SSU under 1990-talet.
Ungdomsförbundarna delade upp sig i höger och vänster, grävde ned sig i djupa skyttegravar och bankade varandra i skallen med dåliga argument, ryktesspridning och personangrepp.
Fokus-journalisten Torbjörn Nilsson skildrar detta destruktiva inbördeskrig utförligt i sin läsvärda bok "De omänskliga" (Weyler 2010).
Ett är säkert: Det är förödande om denna fullkomligt sjuka kultur nu sprids i partileden.
Det är en sak att ha en levande och öppen debatt om politik, ledarskap och organisation. Men det är något annat att ägna sig åt krypskytte mot en ny S-ledning.
Som Mona Sahlin sa vid något tillfälle. "Processen är något som ska förknippas med Kafka, inte partiet".